undratal exemplar av 'Reigen“. Dessa
hade snart 'hela Wien“ och Phalva Tysk¬
land' läst. Till slut voro de hundra
exemplaren totalt sönderlästa. Schnitz¬
ler fick det ena fördelaktiga anbudet ef
ter det andra frün förläggare, men av¬
böjde dem alla, dä han ej ansäg 1890.
talets publik i ständ att förstä styckets
litterära värde. Just som Schnitzlei
skulle ingä sitt andra äktenskap fick
han emellertid ett anbud pä den dä för
tiden oerhörda summan av 8 000 ös¬
terrikiska Kronen. Han behövde kon¬
tanter, sammankallade sina litterära
vänner till en rädplägning, av vilken re¬
suitatet blev att ’Reigen' skulle utges
Alla voro nu ense om verkets litterära
betydelse och man förmodade att all¬
mänheten nu vore mer mogen för realis¬
tisk konst.’Reigen' gavs ut. Förläg¬
garen förtjänade oerhörda summor
Schnitzler bombarderades med ovettign
brev, anklagades för att vara Lucifer,
för att förstöra hela Österrikes moral
med ett ord sagt förföljdes som den
uslaste brottsling. ’Reigen'' lästes oer¬
hört och befanns ettdera vara högst
en till det hus, där teatern är inrymd
förbjöd emellertid uppförandet och gav
som orsak att osedliga stycken enligt
hyreskontraktet ej fingo uppföras pä
hans teater. En vidlyftig rättegäng
lev följden. Under denna uppträdde
I. a. Moissi som sakförständig och lär
därvid ha yttrat att han '’ville spotta
den skädespelerska, som ätog sig att
spela i 'Reigen’, i ansiktet“. Lucie Höf¬
ich fördömde ock pfäsen, vilken dock
ick en friande dom och den ges án i
Berlin för fulla hus.
Att med nägra korta ord beskriva
Reigen'' är ogörligt, dä värdet ligger i
replikerna, i stämningen, i den konst
ärliga och litterära utformningen. Ett
uppräknande av blotta fakta ger givet¬
is en uteslutande rä bild. Vi betona
därför än en gäng, att man ej kan fä
en föreställning om pjäsen genom de
grunddrag, vi dock här upplysningsvis
meddela.
Reigen“ bestär som sagt av tio kor¬
ta dialoger, alla utspelade inom min¬
sta möjliga scenram, de flesta blott mel¬
an eller framför ett par ilsket roda dra¬
erier med en fonddekoration, en säng,
en soffa, ett par stolar. I första die
ogen träffas soldaten och gatslinkan
och försvinna ner i ett dike, för att
strax efterät skiljas, I varje tablä för¬
mörkas scenen i det '’psykologiska ögon¬
blicket“. Under hela pjäsen tänker man
pä barnsagan 'katten pä rättan och
rättan pä repet och repet pä oxen o. 8.
v. Varje huvudperson förekommer all¬
tid i tvä dialoger och binder sä kedjan
samman. I andra dialogen träffar sol¬
daten husjungfrun. Det är en vacker
sommarkväll i Wurstelpratern, Wiens Ti
voli, valsmusiken höres och husjungfrun
slär sig ner i en bersä med soldaten.
Med unge herrn, där hon tjänar, binder
hon vidare pä kedjan. Unge herrn är
lat, har intet att göra, ligger och läser
pä sin soffa, har träkigt och tillfället
görtjuven.
Unge herrn, som är ganska ung, har
sin första liaison med en gift ung fru
och gär till det första mötet. Dialogen
mellan den äventyralystna lilla borger¬
liga frun är kanske en av de kvickaste
1 cykeln, men ocksä en av de mest vä.
gade och fordrar det allra mest konst
närliga utförande. Unga frun glömmer
snart äventyret i sin självbelätne ma
kes armar. Denne är typen för den
äkte mannen, som gör sin plikt mot sam¬
Fället, arbetar, inrättar sitt äktenskap
efter sin smak, som ej ett ögonblick
tror att just hans fru kunde räka pä
villovägar och som ocksä roar sig med
'das süsse Mäd’l“, den typ av glada,
zmätt lättsinniga, men hjärtegoda flie¬
kor, som förr var sä utmärkande för
Wien.
Das süsse Mäd’l är naturbarnet, som
älskar vären, glädjen, operetten, men
som inte har förstäelse för konstens
djupare hemligheter, allra minst för de
ubramoderna skaldernas egocentriska
självdyrkan. Men hon gär gärna upp
med skalden i hans vindskammare, där
hon ür fullt oförstäende inför skaldens
med Lohengrinmanér utkastade förkla
ring, om vem han egentligen är. Hon
är smätt förälskad i mannen, skalden
bryr hon sig egentligen ej om. Denna
dialog är en pärla av kvickhet med sir
bitande satir över de moderna diktarnas
personkult.
Skalden imponerar ej heller vidare pä
skädespelerskan, med vilken han i ätton¬
de dialogen tar in pä ett litet värdshus
pä landet. Här avhänar Schnitzler en
viss typ skädespelerskors stora attity¬
der, lättfärdighet och oäkta känsloliv
ika skarpt som i föregäende dialog
kaldernas. Fröken Olly, som framställ¬
de skädespelerskan, var obetalbar med
sina stora gammalmodiga och ihäliga
teatergester, med sin hunger efter man¬
nen och sin absoluta ihälighet. Denna
lialog är väl nägot av det kvickaste
som skrivits pä länge, men fordrar ock¬
sà ett briljant spel. Skädespelerskans
nästa byto är greven, som i full uni¬
form gör en visit hos henne. Greven
ever bara för tjänsten, hästar och de
nöjen en greve och officer tilläter sig.
Han orkar knappt tala, har absolut in¬
gen lust till kärleksäventyr pä förmid
dagen, men läter sig dock av skädespe¬
erskans temperament och oäkta fraser
lockas till att fä ut litet av kvällens
nöje 1 förskott.
Olustig, mycket litet nykter finner han
sig själv med nägot derangerad uniform
nmorgon sittande pä en stol hos gat¬
linkan frän första tablän. ’Reigen'
är slut, ringens första och sista led ha
träffats.
Den nakna innehällsbeskrivningen av
denna för tillfället sä yttest livligt de¬
batterade pjäs ger som sagt ingen bilc
av det litterära värdet, liksom över
lyttandet till ett annat spräk skulle
örorsaka stora svärigheter. Författa¬
ren har ock, enligt vad vi inhämtat, en
del betänkligheter över att tills vidare
läta översätta ’Reigen'. Schnitzler
har vid utarbetandet av dialogerna
sä absolut tänkt sig dessa i Wien, till
en del rent av parodierande vissa per¬
sonligheter i Wien, att man nästan har
värt föreställa sig ’'Reigen' spelad an¬
at än här. A andra sidan är arbetet
sä allmänmänskligt, sä bitande kvickt,
itt det bör kunna uppskattas av en kul¬
iverad publik överallt. Men för kon¬
firmander passar det ej och svärigheter¬
a vid ett uppförande pä en scen utom
Wien äro säkert ytterligt stora, om ock
ej oövervinneliga för en teaterledning
med smak och intelligens.
Var den partipolitiska skandalkedja,
som börjats med uppförandet i Wien av
teaterstycket ’’Reigen“, skall sluta, äter¬
stär att se.
Gerda Marcus.
d.