91
Paul Wegener. Varskulptur
Arthur Schniteler. Varskulpfur an
Catherina Barjanskn.
Catherina Boriansrn.
Carl Milles har i London sett nägra
holm, arbefen av en ovauligt besked¬
miniatyrartade erskulpturer av en
lig art, av Milka man icke med bästa
konstnärinna nv som det synes mycket
1.
vilja kan finnn nägon övertygande be¬
t.
internationell löggning och stor förmä- Igävning. Formut och konstnärligt vär¬
PC
ga att finna berömda och intressantalde synas mig i Venna treklöver av ut¬
modeller. Han har intresserat sig för
n
ställare stä i ofpvänd „proportion till
hennes konst, och kanske i sammanhang
varandra.
Ser us Oagtade
därmed bedrar hon vür lilla avkrok
Karl Asplund.
# lav världen med en utställning hos
Gummesons, där det sannerligen inte
1-
är nägon brist pä '’intressanta' mo¬
deller alltifrän den av Annie Besants!
upptückta nya Messias till Madame
el
Vvenne Printemps. Och dä kan man juf
8
inte klaga pä nägon brist pä mängsi¬
se
dighet, helst som man däremellan fin¬
81
ner drottningen, kronprinsen och kron¬
Je
t1
prinsessan av Belgien, den store skulp.s
tören Bourdelle, Sir Thomas Barclay, P
professor Freud, Arthur Schnitzler, den 1
er
japanske mälaren pä modet Foujita,
1
skädespelaren Paul Wegener, Tilla Du¬
rieux och Eugene Vsaye, alla storheter
i ett ovanligt litet format — i avbild-
tes ningen. Det är sä fint att man näs¬
tan glömmer bert att man ür pä en
in
zig.
konstutställning för att finna skönbets¬
värden och i stället tror sig finna
m
världskulturen i ett dockskäp. Emel¬
lertid bör man visst inte läta det drag
Jav mondänitet och kulturkoketteri, som
10
Ividläder utställningen, skymma bort de
K
konstnärliga förtjünsterna, vilka synas
mig domtvistliga och närmast bestä iv.
Pt
jen alldeles avgjord stark förmäga au
ga
psykologisk skildring och en lätt för¬
me
tek
Inimbar formell egenart i behandlingen,
Gu
även om denna är sä naturalistisk att
Bo
(den borde tillfredsställa även de krüs¬
En,
Inaste fiender till Nationalmusei moderna
8Ve
sal. Man har roligt medan man gär
till
#loch ser pä de smä skulpturerna, och man
beundrar dä och dä ett levande drag,
en glimt av originalitet. En svartklädg dor
dal.
dockfigur av den sista drottningen av fört
Neapel, Maria Sophia de Bourbon, är
kanske det intressantaste cm ocksä ie¬
ke som konst, men som en ganska sug¬
gestiv och oändligen gammaldags ma¬
rionett Kvär Herres stora leksaksläda)
Den, bekanta grafiska konstnärinnah
Annie Bergman har pä sistone med gott
humör ach säkert öga ägnat sig ät tea¬
terkarikátyrer. Det är icke alltid
samlingar, av sädana teckningens efe¬
merider täla vid att ses i samling, och
jett och annat verkar nog även bär
lobetydligt. Men även den suraste konst¬
doktor skulle förmodligen inte kunns
hälla sig riktigt allvarlig inför t. ex.
karikatyren av fru Pauline Brunius i
full fürd med att recitera Karlfeldts
18
18
Julia Djuplin. Jag tror mig ha hört att
g
damer kunna vhra särskilt elake mot
11
varandra, och det tyckes mig nüstan
p
1. Isom om det Bergmanska ritstiftet vore
uvassare när det För medsystrarna ün
när hon fängar Schanches karaktäristi¬

ska och en aning koketta Hamletge¬
stalt eller Anders de Wahls Per Gynt.
m
Det ür nägot hemtrevligt med dessa in¬
telligent karikerade figuranter i Stock¬
holmslivet, och man känner sig mera
hemmastadd om ocksä icke konstnärligt
sä intresserad som i Madame Barhnskys
internationella docksküp.)
En ung mälardebutant, Jagob Sand¬
berg, utställer samtidigt porträtt och
landskan frän Vättertrakten och Stock¬
Konstnärliga silverarbeten.