Faksimile

Text

Frau Bea
Sohn
und
box 4/5
28. u e 1.2 Ihr n
607
ARTHuR SCHNTTZLER, FRAU BEATE UND IIIR SOHN.
IIIR SOHN.
heten över hufvud. I hvarandras ögon skäda mor och son som aldrig förr
och som ocksä är ve¬
själarna blottade i all sin fattigdom — typisk för en religionslös „kultur¬
gift pä det ero¬
tt
tids — och utan ord fatta de hvarandras innersta sista önskan: en svag¬
jumt, världsdams¬
hetens heroism. Under en roddfärd samma natt söka de gemensamt
etonad tanke
döden i det svarta vattnet, famn i famn, blick i blick, betagna af under¬
gängens förlossning och utan en försonande suck af saknad ät världen,
aldrig ens
som de lämna.
en smula
Det är ganska tydligt, att detta slut pä novellen afser en tillspetsad
ssans villa.
symbolisk mening snarare än en bindande verklighetstrohet. Sä bär
elat radi¬
ocksä hela berättelsen spär af att vara ett tankeexperiment, utfördt i
ed ödes¬
djupaste lifsallvar, i manlig medkänsla för människan öfver hufvud taget
och ett slags mildt svärmodig etisk stränghet.
amrat,
Hur fjärran frän typiska roman- och novellförtjänster är inte Frau
Beate und ihr Sons! Figurerna röra sig icke med nägon särdeles fast
hon
kroppslighet, fabelns yttre konturer äro beslöjade, och det aldrig bredt
nan
skildrande föredraget har en egendomlig dunkel timbre. En tid skolad
om
i den ana ytiska naturalistiska psykologin och själv läkare har Schnitzler
allt friare bekänt sig som en intuitiv romantiker, finkänslig, anande inför
det oberäkneliga och obestämbara i människosjälen och med ären blifvit
t.
allt villigare att bejaka mystiken i det som sker — titeln -Masken und
Wunders pä hans fjolärsbok är härvidlag betecknande. Han ser det all¬
varliga och ödesdigra i hvarje liten ätbörd instinkten utför; han hör det
som ropar och hviskar i tystnaden mellan tvä människor och är säsom
belysare af det undermedvetna och halfmedvetna lifvet hos människan en
af de mest vederhäftiga och — ett stort beröm i detta försätliga fall —
minst mängordiga bland samtida skönlitterära. Hans stil förmär att
säga oss alltmera med fä och enkla spräkliga medel. Hans fruktan för
att offra nägot ät artistisk fraslek medför ofta en klassisk kärfhet och
slutenhet i hans föredrag.
Vissa detaljer i Schnitzlers senare verk vittna om den finaste själs¬
kunskap, renad frän en mängd biting och realistisk bluff i tekniken — dock
en kunskap om de själsomräden, som gränsa intill eller kongruera med
det erotiska sinneslifvet. Fränvaron af starkt idélif, af högre intellektu¬
ella eller religiösa värden och strider, abstrakt hänförelse, skall nog
hindra Schnitzler att i framtiden bli ansedd som en verkligen stor diktare,
trots all utsökthet och psykologisk nobless.
sten
Likasä innebär nog hans afgjordt deterministiska uppfattning af vilje¬
hnitzler-
processerna, hans visserligen aldrig helt naket utsagda men dock skönjbara
igon inre
devis: ingen kan känna sig själf och räda öfver sig själf, en andlig begräns¬
os baro¬
ning och en fara för en konstnärlig monotoni — sedan det pikanta i ständ¬
för egen del
punkten spelat ut sin roll. Det är egendomligt för Schnitzler, att de gät¬
och dessutom blifvit
fulla, plötsligt vaknade och bestämmande elementen i värt väsen nästan
erns nesliga kärleksför¬
alltid äro krafter till det onda, till förvirring och olycka — sällan om¬
den likgiltiga förtviflan
vändt. Sannolikt ligga väsensbetingelser och giltiga upplefvanden till
ch troskraft, lifsmöjlig¬