Bea
Frau
und ihr
Sohn
box 4/5
28 ( . . g a un nen une. en au un
e24#
ARTHUR SCHNITZLER: Frau Beate und ihr Sohn. Fischer, Berlin 1913.
Den frejdade österrikiske diktarens berättelse visar med styrkan af ett
allvarligt och fulländadt konstnärskap, hur längt Arthur Schnitzler fjärmat
sig frän sin ungdoms lifsuppfattning, dess psykologiska syn och artistiska
metoder. Han hör till dem, som ödmjukt lätit sig renas och fördjupas
af lifvet, och som organiskt utvecklat sin diktning efter de förändringar
ären medfört ät hans egen tanke, hans eget blod. Hvilken väsentlig
skillnad mellan författaren tillAnatolz, wienerblageurens sympatistämdt
ironiske krönikör, hvars lifsluft är kylig esprit och skepsis, hvars psyko¬
logi sällan gär under ytan, och den Arthur Schnitzler, som i fjol vid 50
är utgaf den själfulla, af svärmod och tragiska stämningar men ocksä
ehuru reserveradt nog — af manlig, fruktbar lifsvilja sammansatta
novellboken Masken und Wunders. De första tydliga tecknen till mörk¬
nande blick, till ett sannare vemodsdrag kring läpparna och en fastare
hand hos den schnitzlerska musan funnos i novellen -Sterbens. Men det
egentliga genombrottet skedde väl med Der Weg ins Freiey, en af sam¬
tidens bästa romaner. Därest inte de eviga ideerna och det metafysiska
problemgrubblet, det filosofiska behofret öfver hufvud lyste med sin frän¬
varo, vore detta verk ej oförtjänt att nämnas vid sidan af de stora s. k.
bildningsromanerna. Dock är „Der Weg ins Freies, sädan den föreligger,
ett lefvande och gripande vittnesbörd om bitter personlig utvecklingskamp,
om svärigheterna och ansvaret i kulturmänniskans tillvaro, som här i ett
tidstypiskt fall af vekhet hos karaktären skildrats med en rikedom pä
genomreflekterade tankar och fina psykologiska nyanser.
Schnitzlers senaste berättelse framställer i sin kärnpunkt den kompli¬
cerade moderskänslan i en viss, ej alideles sympatisk fas, nämligen vid
den tid, dä sonen pä egen hand börjat bita i de riskabla frukterna
utanför barndomens idylliska trädgärd, dä han fätt upplevanden att hem¬
lighälla, minnen att berusa sig med i tystnad och ensamhet, och full af
olust, ja fientlighet känner alla vaksamma och frägande blickar, alla
kraf pä öppet förtroende endast för blodsfrändskapens skull. Novellen
begynner med ett af dessa fäordigt konkreta anslag, som omedelbart ge
de psykologiska fakta och stämningen, och i hvilka Schnitzler är en mäs¬
ein
er
Frau
und ihr
Sohn
box 4/5
28 ( . . g a un nen une. en au un
e24#
ARTHUR SCHNITZLER: Frau Beate und ihr Sohn. Fischer, Berlin 1913.
Den frejdade österrikiske diktarens berättelse visar med styrkan af ett
allvarligt och fulländadt konstnärskap, hur längt Arthur Schnitzler fjärmat
sig frän sin ungdoms lifsuppfattning, dess psykologiska syn och artistiska
metoder. Han hör till dem, som ödmjukt lätit sig renas och fördjupas
af lifvet, och som organiskt utvecklat sin diktning efter de förändringar
ären medfört ät hans egen tanke, hans eget blod. Hvilken väsentlig
skillnad mellan författaren tillAnatolz, wienerblageurens sympatistämdt
ironiske krönikör, hvars lifsluft är kylig esprit och skepsis, hvars psyko¬
logi sällan gär under ytan, och den Arthur Schnitzler, som i fjol vid 50
är utgaf den själfulla, af svärmod och tragiska stämningar men ocksä
ehuru reserveradt nog — af manlig, fruktbar lifsvilja sammansatta
novellboken Masken und Wunders. De första tydliga tecknen till mörk¬
nande blick, till ett sannare vemodsdrag kring läpparna och en fastare
hand hos den schnitzlerska musan funnos i novellen -Sterbens. Men det
egentliga genombrottet skedde väl med Der Weg ins Freiey, en af sam¬
tidens bästa romaner. Därest inte de eviga ideerna och det metafysiska
problemgrubblet, det filosofiska behofret öfver hufvud lyste med sin frän¬
varo, vore detta verk ej oförtjänt att nämnas vid sidan af de stora s. k.
bildningsromanerna. Dock är „Der Weg ins Freies, sädan den föreligger,
ett lefvande och gripande vittnesbörd om bitter personlig utvecklingskamp,
om svärigheterna och ansvaret i kulturmänniskans tillvaro, som här i ett
tidstypiskt fall af vekhet hos karaktären skildrats med en rikedom pä
genomreflekterade tankar och fina psykologiska nyanser.
Schnitzlers senaste berättelse framställer i sin kärnpunkt den kompli¬
cerade moderskänslan i en viss, ej alideles sympatisk fas, nämligen vid
den tid, dä sonen pä egen hand börjat bita i de riskabla frukterna
utanför barndomens idylliska trädgärd, dä han fätt upplevanden att hem¬
lighälla, minnen att berusa sig med i tystnad och ensamhet, och full af
olust, ja fientlighet känner alla vaksamma och frägande blickar, alla
kraf pä öppet förtroende endast för blodsfrändskapens skull. Novellen
begynner med ett af dessa fäordigt konkreta anslag, som omedelbart ge
de psykologiska fakta och stämningen, och i hvilka Schnitzler är en mäs¬
ein
er