28.
Frau
Beate und ihr Sohn
box 4/5
4 1 (. — 4. — — . a DCaaa
606 Anrnen SCHNITZLER, FRAU BEATE UND IIIR SOHN.
ligt rollen af en, som blifvit orättvist misstänkt och som ocksä är ve¬
modigt-ironiskt van att betraktas som en fara och ett gift pä det ero¬
tiska omrädet. Hon afhandlar spörsmälet dämpadt och ljumt, världsdams¬
mässigt, och förklarar, att hon aldrig haft nägon känslobetonad tanke
pä Ilugo säsom man, liksom troligen icke heller han fäst nägot afscende
vid henne. Hon ger till sist Beate löfte och handslag pä att aldrig ens
försöksvis dra Hugo till sin person. Nödtorftigt lugnad och en smula
skamsen öfver sitt bryska uppträdande lämnar Beate baronessans villa.
Men Beate just framkallade eller päskyndade hvad hon velat radi¬
kalt förebygga: Hugo och baronessan drifvas tillsammans med ödes¬
bestämd makt. Samtidigt inträffa nägra yttre händelser, som ställa detta
hufvudmotiv nägot i bakgrunden: Hugo fär besök af en äldre skolkamrat,
en nybakad civis academicus, som plötsligt yppar en häftig svärmisk
passion för Beate. För första gängen sedan sin makes död känner hon
erotisk frestelse pä allvar, en trängtan att ge sig hän och än en tid, innan
det blir för sent, vara kvinna fullt ut. Hennes värdighet och plikt som
mor, hennes själfkänsla, allt dylikt blir till tomma invändningar af feg¬
het och bleknande temperament. Det som hon ännu i gär, säker pä sig själf,
ansett omöjligt och orimligt, sker nu under trycket afen inre nödvändighet.
Likt en sömngängerska, stelt lidelsefull och utan tankar, med ens lik¬
som förvandlad till ett annat väsen, öfverlämnar hon sig ät Fritz, om¬
slutes af hans brännande yuglingskärlek.
Snart nog kommer uppraknandet med sin klarsyn och beska änger.
Full af blygsel och häpnad finner sig Beate ställd au niveau med baro¬
nessan och genom sitt eget handlingssätt, oförklarligt för henne själf,
beröfvad all moralisk rütt att spela försyn för sin son eller öfva kritik
mot lättsinniga kvinnor. Hon är ju själf en af dem.
Ofvertygelsen om künslans relativa äkthet och friskhet mildrar i nägon
män Fenm: äckel ät felsteget. Men sä upptäcker hon, att mannen är
en groft ovärdig. Mot sin vilja kommer hon att lyssna till ett samspräk
mellan Fritz och en annan ung man och hör honom pä en gäng skryta
öfver sitt förhällande till Beate och häna hennes ömhetskänslor, släpa
hennes namn i smutsen, blotta en mängd hemliga drag ur deras samlif.
Hon blir ocksä öfvertygad om att hau äger en annan kvinna jämte henne
och innerst i sitt väsen erfar hon kränkning och skam till döds.
Frän denna stund synes henne tillvaren hjälplöst besudlad, brusten
och tom pä mening. Det är karaktäristiskt för denna äkta Schnitzler¬
figur att hon ej kan skönja nägon väg ut ur simpelheten, nägon inre
drift till upprättelse och försoning. Samma kväll har Hugo hos baro¬
nessan och hennes anhang upplefvat srära desillusioner für egen del
- berättelsen är mycket oklar i denna punkt — och dessutom blifvit
med raffinerad grymhet underrättad om moderns nesliga kärleksför¬
bindelse. I hans stela och ödsliga blick ligger den likgiltiga förtvifian
hos en människa, som för alltid mistat ungdom och troskraft, lifsmöjlig¬
1
af de mest veder
minst mängordig
säga oss alltmera
att offra nägot
slutenhet i hans
Vissa detalje
kunskap, renad
en kunskap om
det erotiska sinn
eligic
el
zle
ara
t u
igt va
allt
äro krafte
vändt. Sannolik
Frau
Beate und ihr Sohn
box 4/5
4 1 (. — 4. — — . a DCaaa
606 Anrnen SCHNITZLER, FRAU BEATE UND IIIR SOHN.
ligt rollen af en, som blifvit orättvist misstänkt och som ocksä är ve¬
modigt-ironiskt van att betraktas som en fara och ett gift pä det ero¬
tiska omrädet. Hon afhandlar spörsmälet dämpadt och ljumt, världsdams¬
mässigt, och förklarar, att hon aldrig haft nägon känslobetonad tanke
pä Ilugo säsom man, liksom troligen icke heller han fäst nägot afscende
vid henne. Hon ger till sist Beate löfte och handslag pä att aldrig ens
försöksvis dra Hugo till sin person. Nödtorftigt lugnad och en smula
skamsen öfver sitt bryska uppträdande lämnar Beate baronessans villa.
Men Beate just framkallade eller päskyndade hvad hon velat radi¬
kalt förebygga: Hugo och baronessan drifvas tillsammans med ödes¬
bestämd makt. Samtidigt inträffa nägra yttre händelser, som ställa detta
hufvudmotiv nägot i bakgrunden: Hugo fär besök af en äldre skolkamrat,
en nybakad civis academicus, som plötsligt yppar en häftig svärmisk
passion för Beate. För första gängen sedan sin makes död känner hon
erotisk frestelse pä allvar, en trängtan att ge sig hän och än en tid, innan
det blir för sent, vara kvinna fullt ut. Hennes värdighet och plikt som
mor, hennes själfkänsla, allt dylikt blir till tomma invändningar af feg¬
het och bleknande temperament. Det som hon ännu i gär, säker pä sig själf,
ansett omöjligt och orimligt, sker nu under trycket afen inre nödvändighet.
Likt en sömngängerska, stelt lidelsefull och utan tankar, med ens lik¬
som förvandlad till ett annat väsen, öfverlämnar hon sig ät Fritz, om¬
slutes af hans brännande yuglingskärlek.
Snart nog kommer uppraknandet med sin klarsyn och beska änger.
Full af blygsel och häpnad finner sig Beate ställd au niveau med baro¬
nessan och genom sitt eget handlingssätt, oförklarligt för henne själf,
beröfvad all moralisk rütt att spela försyn för sin son eller öfva kritik
mot lättsinniga kvinnor. Hon är ju själf en af dem.
Ofvertygelsen om künslans relativa äkthet och friskhet mildrar i nägon
män Fenm: äckel ät felsteget. Men sä upptäcker hon, att mannen är
en groft ovärdig. Mot sin vilja kommer hon att lyssna till ett samspräk
mellan Fritz och en annan ung man och hör honom pä en gäng skryta
öfver sitt förhällande till Beate och häna hennes ömhetskänslor, släpa
hennes namn i smutsen, blotta en mängd hemliga drag ur deras samlif.
Hon blir ocksä öfvertygad om att hau äger en annan kvinna jämte henne
och innerst i sitt väsen erfar hon kränkning och skam till döds.
Frän denna stund synes henne tillvaren hjälplöst besudlad, brusten
och tom pä mening. Det är karaktäristiskt för denna äkta Schnitzler¬
figur att hon ej kan skönja nägon väg ut ur simpelheten, nägon inre
drift till upprättelse och försoning. Samma kväll har Hugo hos baro¬
nessan och hennes anhang upplefvat srära desillusioner für egen del
- berättelsen är mycket oklar i denna punkt — och dessutom blifvit
med raffinerad grymhet underrättad om moderns nesliga kärleksför¬
bindelse. I hans stela och ödsliga blick ligger den likgiltiga förtvifian
hos en människa, som för alltid mistat ungdom och troskraft, lifsmöjlig¬
1
af de mest veder
minst mängordig
säga oss alltmera
att offra nägot
slutenhet i hans
Vissa detalje
kunskap, renad
en kunskap om
det erotiska sinn
eligic
el
zle
ara
t u
igt va
allt
äro krafte
vändt. Sannolik