21. Konlesse Mizzi oder der Fanilientag
Hedqvist, och bäda herrarna Hill¬
berg. De sista voro de bästa, den
äldre är ju alltid en utsökt konst¬
när, men hr Gösta Hillberg gjorde
Dramatiska teatern.
sig här ocksà gällande pä ett roligt
och lyckligt sätt.
Det var en ovanligt stilfull afton!
I den andra pjäsen, ett erotiskt
som bereddes publiken i gär med
äventyr med en färg av mystik,
Arthur Schnitzlerprogrammet: tre
som nästan förde tanken pa teoso¬
enaktare,Släktingar'', modern
fernas läror, spelade fru Sandell och!
komedi ur Wiens mondäna värld,
hr de Wahl. Bäst gjorde de sig i
Damen med dolken“’, en egendom¬
Istyckets moderna avdelning, där
lig fantasi som utspelas dels i mo¬
bäda fingo nägot undertry#t li¬
dern tid och dels pà 1500-talet, och
delsefullt i de behärskade uttrycks¬
slutligenPà Gröna papegojan'“,
sätt, som betingas av vära dagars
en hetsig, spännande grotesk fran
f
stelare sätt att vara. I medeltids¬
franska revolutionens början. Var
aräkt blevo de nägot uppstyltade, j u.
och en av dessa enaktspjäser var
för att använda ett väl härt ord.
bräddad med innehäll, man hann
’Pà Gröna papegojan'' är ett avjg
knappt slita sina sinnen frän den
de mest spännande, fängslandes
sfül man slungats in 1 förr án man
stycken jag sett, men sä spelades
fick rikta in sig pa nägot helt an¬
det ocksä med en fart och en eld.
nat. Först och främst var det dra¬
som komma att stä inbränd i min-]k
matik, detta var verkligen vad som
net för länga tider. Här fick man
menas med att skriva för tea¬
se vad en regissor förmär med gott!
tern, koncentrerat, rörligt, snabbt
material, ty skadespelarna ensam¬
med en tändande förmäga att ge
ma kunnr inte skapa en sädan stäm¬
illusion,
ning av livets egen rörlighet ochi
I synnerhet gäller detta om den
hemska oberäknelighet. Gröna pa¬
sista pjäsen. Den första, för att
pegojan är ett värdshus, som äges
nu gà 1 ordning, är rolig och elak
av en f. d. teaterdirektör. Han lä-1e
i all sin diskreta hällning. Den
ter sin forna trupp agera banditer
handlar om en far och en dotter
i lokalen och aristokraterna ha fun¬
samt en vän i familjen, som alla
nit det vara en kittlande förströelse
haft sina erotiska historier och gan¬
8
att gä hit — allt är sà ''naturligt
ska grundliga sädana. Dottern och
8
och sà vet man ju ändä att talet om
vännen ha sälunda ett barn till¬
a
mord och rän, ja ocksà skällsorden
sammans, en nu sjuttonärig, vrä¬
och de hatfulla utfallen mot för-|s
kig, naivt skroderande yngling.
tryckarna äro bara spel. Som van-it
och man blir vittne till hur kyligt
ligt samlas nägra aristokrater 1s 5
förnuftigt och taktfullt alla manöv¬
källarsalen, bl. a. en markisinnaj
rera för att dölja vad som bör döl¬
med sin man och sin älskare. Hon
jas. Här spelade fröken Borgström.
njuter av att se truppens kvinnliga
hr Fredriksson, fru Deurell, hri
medlemmar, och här blir det märk-)t
bart hur litet som skiljer henne flunst

dessa, som inte agera slynor, utan
äro det. Truppens förnämsta med¬
Tlem har gift sig med en ökänd skä¬
deppelerska — alla veta vad hon är,
usom han, som älskar henne och
Ttor pa henne. I kvall spelar han
sin sista roll, innan han vill dra
sig tillbaka för alltid med henne.
Han spelar att han dödat hertigen
av Cadignan, som har henne till
alskarinna. Men som alla veta att
detta förhäller sig sà, tro de att
han talar sant och i deras fasa lä¬
ser han bekräftelsen pá hustruns
brott. Hela tiden ha folket tram¬
pat och larmat utanför, man rusar
mot bastiljen. Dä kommer herti¬
gen ned och berättar med förfäran
att bastiljen är stormad och skäde¬
box 26/2