en
net för länga tider. Här fick man
8
se vad en regissor förmär med gott
material, ty skadespelarna ensam¬
ma kunn: inte skapa en sädan stäm¬
ning av livets egen rörlighet och
hemska oberäknelighet. Gröna pa-„
pegojan är ett värdshus, som äges
jav en f. d. teaterdirektör. Han l䬓
ter sin forna trupp agera banditerso
ilokalen och aristokraterna ha fun¬
nit det vara en kittlande förströelse 8
att gà hit — allt är sà 'naturligt
1och sà vet man ju ändä att talet om
a
mord och rän, ja ocksà skällsorden
och de hatfulla utfallen mot för-sg
tryckarna äro bara spel.. Som van-ft
ligt samlas nägra aristokrater i
källarsalen, bl. a. en markisinnaj
med sin man och sin älskare. Hon
Injuter av att se truppens kvinnliga
medlemmar, och här blir det märk-t
bart hur litet som skiljer henne frän!
dessa, som inte agera slynor, utan
äro det. Truppens förnämsta med¬
lem har gift sig med en ökänd skä¬
despelerska — alla veta vad hon är,
utom han, som älskar henne och
tror pä henne. I kväll spelar han
sin sista roll, innan han vill dra
sig tillbaka för alltid med henne.
Han spelar att han dödat hertigen
av Cadignan, som har henne till
alskarinna. Men som alla veta att
detta förhäller sig sà, tro de att
han talar sant och i deras fasa lä¬
ser han bekräftelsen pä hustruns!
brott. Hela tiden ha folket tram¬
pat och larmat utanför, man rusar
mot bastiljen. Dà kommer herti¬
(gen ned och berättar med förfäran
Tatt bastiljen är stormad och skäde¬
spelaren kastar sig över honom och
dödar honom. Av spelet har blivit
allvar, det är nätt och jämnt, att de
askädande aristokraterna hinna
smyga sig bort för att inte ocksä
deras huvuden skola bäras pa pike¬
ter
Denna ’’grotesk'', som författa¬
ren själv kallar den, spelades som
sagt andlöst medryckande. Främst
stod hr Hedqvist i sin Pajazzoroll,
i början hade han visserligen det de
Wahlska maneret att svälja slutsta¬
velserna, men snart höll han en
kritiklöst fängen med sin passione¬
rade framställning. Hr Riego hade
len grym gemytlighet, som var
hemskt trovärdig, hr Cederborg
som den enda riktiga förbrytaren
bland alla komedianterna gav ut¬
märkt illusion, hr Envalls hets
stämde med rovdjursmasken, det
var revolutionens hat förkroppsli¬
gat. Av aristokraterna fick hr La¬
ven särskilt bra fram den längsamt
stigande aningen om det blodign
allvaret, som hotar. Fröken Holm
har aldrig varit bättre än i gar.
Men som sagt, regien har ändä
Istörsta äran av detta fantastiska
drama, som i en enda akt med ens
förde liksom en äterklang av hatet,
skriet, hoppet och marseljäsens
trumuirvlar genom ärtionden fram
till oss igen sä att vi verkligen
tycka oss kunna veta hur franska
revolutionen uppenbarade sig
världshistorien.
V. v. K.
Fru Bosse.
(Maria Hamilton.)
##gans furstens roll. Fröken Borg¬
Eström var den fisk-kalla societets¬
damen, och herrarna Hillberg ut¬
märkte sig bäda.
Programmets mellanpjäs,=Damen),
[med dolkens, förflyttar oss till detg
italienska, rummet i ett tafvelgalleri, #
där hon och han stämt môte, hon först
u.
Dramatiska teaterns
jatt säga farväl. Hon ämnar resa da-16
Schnitzlerprogram.
gen därpä med sin man af fruktan
et som framfördes i gär afton, erbjuder latt falla för frestelsen. Alskaren begär!8.
dden största omväxling i miljö och mo
den sista natten af henne. Hon väg.ri
mtiv, som man gärna kan begära under
rar. Anden är villig, men köttet är# 8:
f-Ien teaterkväll. Det upptager tre en¬
svagt.
h.
n
aktare, i hvilka den nya wienersko¬
Dä faller hennes blick pä en tafla,
falans kanske mest framstäende drama¬
sDamen med dolken, okänd mästare 8
1¬
tiker, Arthur Schnitzler, har till-1530-, stär det i katalogen. Damensju
fälle ädagalägga sin redan här förut ansikte liknar hennes eget och plöts-#t.
#t
genom MAlskogs och -Paracelsuss väl-ligt uppdagar hon vid damens fötter
ji
bekanta förmäga att intressera och ryc¬
en man, som bär hennes älskares drag. u.
ka med. Genom sitt oftast mästerliga
Hon faller i trance och scenen för-|0.
n
herravälde öfver dialogbehandlingens flyttas till ár 1530 i Forens, där den
—
d.
svära konst plus en sällan klickande
väldsamma episod utspelas, hvars slut-ei
fyndighet visavi uppslag och öfver¬
effekt tuflan äterger. Detta intermezzolt##
raskande vändningar blir ham aldrig
är aktens hufvudsak, det andra ramen. ##
träkig. Rätt som man — säsom exem¬
Fru Sandell och hr de Wahlr
pelvis i den första pjäsen pá gärdags¬
visade sina högdramatiska möjligheter 15.
programmet, sSläktingan — be¬
i en fördelaktig dager, den förra fint de¬
Ifinner sig i nägot, som hotar att bliloch diskret, den senare som vanligt s#
fa
en longör, kommer en sädan öfverras-Ichargeradt bullersamt.
kande vändning. Just som de bädat Och sä komma vi till slutstycket,1
ra
gamla vännerna, grefven och fursten,
som änyo kastar om tid och ram för
n4
en längre, rätt stillastäende stund blot¬
oss och förlägger miljön till vinstu¬
re
tat sina bekymmer öfver nalkande ál¬
gan Gröna papegojan den af¬
ne
derdom och älskarinnor, som gifta sig,
ton, dä Bastilien stormades. Förfat-#til
meddelar den senare, att han tagit med
taren kallar sfälf pfäsen en grotesk,de
sig en son, hvarom ingen vetat nägot.
och den bildar äfven ett groteskt virr- ja
Och sà für man veta, att modern är
varr af paristyper frän en af värds-be
grefvens dotter, som à sin sida ej vill
historiens märkligaste och mest upp¬d
veta af honom, dä hon ej fätt äga rörda dagar. Värden pä sGröna pa-#,
homom helt frän början. Sonen gör pegojam har varit teaterdirektör och
Fe
sin entré och visar sig redan i besitt-har hittat pä att skaffa sig kunder frän
ning af en väl anlagd gigerljargon, som
aristokratien genom att läta sina f. H..
torde lugna fadern hvad baträffar van¬
skädespelare agera brottslingar. Sá-Id.
släktande. Den i och för sig tragisha
dant kittlar sybariterna, bland hvilkalt:
konflikten i detta familjemöte läter
perversa damer äfven befinna sig.
författaren upplösa sig i en nied Grä¬
Men Bastiljdagens afton slutar sä, ##.
pande ironi tecknad, helt säkert verk¬
att gyckelspelet och verkligheten gripa u
lighetstrogen bild ur det österrikiska
in i hvarandra pá ett sätt, hvars fram¬
35
# societetslifvet, där dottern och pap¬
ställande är dramatiskt mästerligt.
pans f. d. älskarinna betyga hvarandra
Den kittlinge, som bestäs aristokratiens g
sin ömsesidiga aktning och där äl¬
representanter, bestäs af knifven, förd h.
skarinnans man bildar en leende bak¬
uf dens hand som förut bara spelat ko-it
grundsfigur.
medi. Och slutet bildar en realistisktlo#
Hr Fredrikson, som hvar gäng tecknad och ubförd tafla af lössläpptla
4
han uppträder slär sitt eget, af andralfolkraseri, blodtörstig triumf och blek¬
dödliga helt säkert oupphinneliga re¬
rädd fasa.
-kord, kreerade med aldrig svikande ele- I denne enaktare hade featern fätts!
1
net för länga tider. Här fick man
8
se vad en regissor förmär med gott
material, ty skadespelarna ensam¬
ma kunn: inte skapa en sädan stäm¬
ning av livets egen rörlighet och
hemska oberäknelighet. Gröna pa-„
pegojan är ett värdshus, som äges
jav en f. d. teaterdirektör. Han l䬓
ter sin forna trupp agera banditerso
ilokalen och aristokraterna ha fun¬
nit det vara en kittlande förströelse 8
att gà hit — allt är sà 'naturligt
1och sà vet man ju ändä att talet om
a
mord och rän, ja ocksà skällsorden
och de hatfulla utfallen mot för-sg
tryckarna äro bara spel.. Som van-ft
ligt samlas nägra aristokrater i
källarsalen, bl. a. en markisinnaj
med sin man och sin älskare. Hon
Injuter av att se truppens kvinnliga
medlemmar, och här blir det märk-t
bart hur litet som skiljer henne frän!
dessa, som inte agera slynor, utan
äro det. Truppens förnämsta med¬
lem har gift sig med en ökänd skä¬
despelerska — alla veta vad hon är,
utom han, som älskar henne och
tror pä henne. I kväll spelar han
sin sista roll, innan han vill dra
sig tillbaka för alltid med henne.
Han spelar att han dödat hertigen
av Cadignan, som har henne till
alskarinna. Men som alla veta att
detta förhäller sig sà, tro de att
han talar sant och i deras fasa lä¬
ser han bekräftelsen pä hustruns!
brott. Hela tiden ha folket tram¬
pat och larmat utanför, man rusar
mot bastiljen. Dà kommer herti¬
(gen ned och berättar med förfäran
Tatt bastiljen är stormad och skäde¬
spelaren kastar sig över honom och
dödar honom. Av spelet har blivit
allvar, det är nätt och jämnt, att de
askädande aristokraterna hinna
smyga sig bort för att inte ocksä
deras huvuden skola bäras pa pike¬
ter
Denna ’’grotesk'', som författa¬
ren själv kallar den, spelades som
sagt andlöst medryckande. Främst
stod hr Hedqvist i sin Pajazzoroll,
i början hade han visserligen det de
Wahlska maneret att svälja slutsta¬
velserna, men snart höll han en
kritiklöst fängen med sin passione¬
rade framställning. Hr Riego hade
len grym gemytlighet, som var
hemskt trovärdig, hr Cederborg
som den enda riktiga förbrytaren
bland alla komedianterna gav ut¬
märkt illusion, hr Envalls hets
stämde med rovdjursmasken, det
var revolutionens hat förkroppsli¬
gat. Av aristokraterna fick hr La¬
ven särskilt bra fram den längsamt
stigande aningen om det blodign
allvaret, som hotar. Fröken Holm
har aldrig varit bättre än i gar.
Men som sagt, regien har ändä
Istörsta äran av detta fantastiska
drama, som i en enda akt med ens
förde liksom en äterklang av hatet,
skriet, hoppet och marseljäsens
trumuirvlar genom ärtionden fram
till oss igen sä att vi verkligen
tycka oss kunna veta hur franska
revolutionen uppenbarade sig
världshistorien.
V. v. K.
Fru Bosse.
(Maria Hamilton.)
##gans furstens roll. Fröken Borg¬
Eström var den fisk-kalla societets¬
damen, och herrarna Hillberg ut¬
märkte sig bäda.
Programmets mellanpjäs,=Damen),
[med dolkens, förflyttar oss till detg
italienska, rummet i ett tafvelgalleri, #
där hon och han stämt môte, hon först
u.
Dramatiska teaterns
jatt säga farväl. Hon ämnar resa da-16
Schnitzlerprogram.
gen därpä med sin man af fruktan
et som framfördes i gär afton, erbjuder latt falla för frestelsen. Alskaren begär!8.
dden största omväxling i miljö och mo
den sista natten af henne. Hon väg.ri
mtiv, som man gärna kan begära under
rar. Anden är villig, men köttet är# 8:
f-Ien teaterkväll. Det upptager tre en¬
svagt.
h.
n
aktare, i hvilka den nya wienersko¬
Dä faller hennes blick pä en tafla,
falans kanske mest framstäende drama¬
sDamen med dolken, okänd mästare 8
1¬
tiker, Arthur Schnitzler, har till-1530-, stär det i katalogen. Damensju
fälle ädagalägga sin redan här förut ansikte liknar hennes eget och plöts-#t.
#t
genom MAlskogs och -Paracelsuss väl-ligt uppdagar hon vid damens fötter
ji
bekanta förmäga att intressera och ryc¬
en man, som bär hennes älskares drag. u.
ka med. Genom sitt oftast mästerliga
Hon faller i trance och scenen för-|0.
n
herravälde öfver dialogbehandlingens flyttas till ár 1530 i Forens, där den
—
d.
svära konst plus en sällan klickande
väldsamma episod utspelas, hvars slut-ei
fyndighet visavi uppslag och öfver¬
effekt tuflan äterger. Detta intermezzolt##
raskande vändningar blir ham aldrig
är aktens hufvudsak, det andra ramen. ##
träkig. Rätt som man — säsom exem¬
Fru Sandell och hr de Wahlr
pelvis i den första pjäsen pá gärdags¬
visade sina högdramatiska möjligheter 15.
programmet, sSläktingan — be¬
i en fördelaktig dager, den förra fint de¬
Ifinner sig i nägot, som hotar att bliloch diskret, den senare som vanligt s#
fa
en longör, kommer en sädan öfverras-Ichargeradt bullersamt.
kande vändning. Just som de bädat Och sä komma vi till slutstycket,1
ra
gamla vännerna, grefven och fursten,
som änyo kastar om tid och ram för
n4
en längre, rätt stillastäende stund blot¬
oss och förlägger miljön till vinstu¬
re
tat sina bekymmer öfver nalkande ál¬
gan Gröna papegojan den af¬
ne
derdom och älskarinnor, som gifta sig,
ton, dä Bastilien stormades. Förfat-#til
meddelar den senare, att han tagit med
taren kallar sfälf pfäsen en grotesk,de
sig en son, hvarom ingen vetat nägot.
och den bildar äfven ett groteskt virr- ja
Och sà für man veta, att modern är
varr af paristyper frän en af värds-be
grefvens dotter, som à sin sida ej vill
historiens märkligaste och mest upp¬d
veta af honom, dä hon ej fätt äga rörda dagar. Värden pä sGröna pa-#,
homom helt frän början. Sonen gör pegojam har varit teaterdirektör och
Fe
sin entré och visar sig redan i besitt-har hittat pä att skaffa sig kunder frän
ning af en väl anlagd gigerljargon, som
aristokratien genom att läta sina f. H..
torde lugna fadern hvad baträffar van¬
skädespelare agera brottslingar. Sá-Id.
släktande. Den i och för sig tragisha
dant kittlar sybariterna, bland hvilkalt:
konflikten i detta familjemöte läter
perversa damer äfven befinna sig.
författaren upplösa sig i en nied Grä¬
Men Bastiljdagens afton slutar sä, ##.
pande ironi tecknad, helt säkert verk¬
att gyckelspelet och verkligheten gripa u
lighetstrogen bild ur det österrikiska
in i hvarandra pá ett sätt, hvars fram¬
35
# societetslifvet, där dottern och pap¬
ställande är dramatiskt mästerligt.
pans f. d. älskarinna betyga hvarandra
Den kittlinge, som bestäs aristokratiens g
sin ömsesidiga aktning och där äl¬
representanter, bestäs af knifven, förd h.
skarinnans man bildar en leende bak¬
uf dens hand som förut bara spelat ko-it
grundsfigur.
medi. Och slutet bildar en realistisktlo#
Hr Fredrikson, som hvar gäng tecknad och ubförd tafla af lössläpptla
4
han uppträder slär sitt eget, af andralfolkraseri, blodtörstig triumf och blek¬
dödliga helt säkert oupphinneliga re¬
rädd fasa.
-kord, kreerade med aldrig svikande ele- I denne enaktare hade featern fätts!
1