Sramauska Vaterni.
Tre enaktare af Arthur
Schnitzien
Ena kvällen pä Svenska teatern ett
effektfullt historiskt skädespel, afsedt
för den stora publiken, och den andra
pä’Dramatiskan' ett program, be¬
stäende af tre enaktare, skrifna för
litterära finsmakare — det kan man
verkligen kalla, att ytterligheterna be¬
röra hvarandra. Men ledsamt hinner
man sannerligen inte att ha.
Hvad nu Arthur Schnitzler beträffar,
är det med stort nöje man förnyar
den gamla bekantskapen. I hans säll¬
skap har man aldrig träkigt, han för¬
stär att kittla nerverna, antingen man
nu läser hans erotiska berättelser, ic¬
ke sä litet päminnande om Maupas¬
sant, eller lyssnar till honom frän
scenen. Det senaste har nu Stock¬
holms teaterpublik ätmnistone ett par
tre gänger haft tillfälle till — jag be¬
höfver här endast päminna om
* Alskog' och ’Litteratur'' spelade
pä Vasateatern och ’’Paracelsus'' för
ett par är sedan gifven pä Svenska.
Pä Dramatiska teaterns program
stä nu tre enaktare af Arthur Schnitz¬
ler pä en och samma kväll:Stätten¬
gar''Damen med dolken'’ och'' Pä
Gröna papegojan'. Af dessa intres¬
serar onekligen mest den sistnämnda
och detta pä grund af den energi och
utsökta konst, regissören här utveck¬
lat.
'Släktingar' är en skildring ur den
värld i Wien, som lefver med. ’Hul¬
ler om buller'’ skulle äfven författa¬
ren lika väl kunnat kalla den, ty 1
denna familj jämte vännen i huset,
som presenteras för publiken, är hela
let erotiska lifvet sä inveckladt, att
man oupphörligen stöter pä nya öf¬
verraskningar, Alla ha de haft sinn
föregäenden pä kärlekens omräde,
hvar och en har haft sin egen, lilla
gaktmark, och när sä saken skall
klaras upp, har det sig inte sä allde¬
les lätt. Grefvens f. d. älskarinna
Lolo blir visserligen helt gladeligen
gift med en droskägare Wasner, men
hur det kommer att gä med comtesse
Mizzi och furst Egon och deras unge
hr son, som Mizzis far, grefve Paz¬
mandy icke har nägon aning om, är
inte sà lätt att gissa. När pjäsen slu¬
tar, är den sguttonärige pojken pä
vippen att bli förälskad i sin egen
mor, men vi fä i moralens namn hop¬
pas, att de lättsinniga människorna i
den glada badorten Ostende, dit de
afresa, ta sitt förnuft till fänga. Men
det är nu icke mycket att hoppas pä
Stycket spelas nu icke sä alldeles
idealiskt — det kunde kanske gä i li¬
tet raskare takt — men Fredrikson
turnerar sina repliker lika elegant
som i forna tider och det är ett nöje
att höra honom byta dessa med Emil
Meilberg, förträfflig som grefve Paz¬
mandy. Den som kanske är allra för¬
träffligast i pjäsen är emellertid unge
Gösta Hillberg, hvilken pä ett fullän¬
dadt sätt spelar en nyblifven student,
naiv, litet bortskämd och nyfiken pä
kärleken och lifvet. Fröken Bory¬
ström var här sig lik som i otaliga
andra roller. Hon borde absolut kun¬!
nat gifva nägot annat och nägot mer

en E. T. A. Hoffmanns eller Edgar Al¬
lan Poes diktarhjärna. Sà skrämman¬
de hemskt och starkt fantastiskt ver¬
kar det hela.
Spel och verklighet förena sig här
pä ett underbart sätt, publiken mär¬
ker knappast öfvergängen. Och me¬
dan de parfymdoftande aristokraterna
Prospères vinkällare roa sig ät
detta band af förfallna aktörer, som
spela bloddrypande-bofvar, rullar he¬
la tiden kanonaden frän Bastiljens
Istormande doft fram öfver deras sorg¬
lösa skratt. Det är aftonen den 14
juli 1789 — detta datum i mänsklighe¬
tens historia som evigt skall sträla i
glans af frihetens ljus. När nästa
morgon gryr, skall den finna Bastil¬
jens fängelsehälor rifna och lysa pä
fritt fladdrande trikolorer.
Det är verklig scenkonst, Dramati¬
ska teatern skänker oss i detta stye¬
ke. Det svallar och brusar af lif,
det glöder och flammar. Nästan hela
teaterns personal medverkar och gör
det — ingen nämnd och ingen glömd
pä ett utomordentligt effektfullt
sätt.
Och om vi än inte älska den fria
tonen i denna Arthur Schnitzlers beun¬
dransvärda scendikt, mäste vi likväl —
om vi älska vär svenska skädespelarkonst
medgifva, att den i °Pà Gröna pa¬
pegojan' nätt ett godt stycke fram päl1
den väg, där den slutliga segern vin¬
kar.
Daniel Fallström.