Gramatiska teatern.
Tre enaktare af Arthur
Schnitziee
Ena kvällen pä Svenska teatern ett
effektfullt historiskt skädespel, afsedt
för den stora publiken, och den andra
pä Dramatiskan'' ett program, be¬
stäende af tre enaktare, skrifna för
litterära finsmakare — det kan man
verkligen kalla, att ytterligheterna be¬
röra hvarandra. Men ledsamt hinner
man sannerligen inte att ha.
Hvad nu Arthur Schnitzler beträffar,
är det ined stort nöje man förnyar
den gamla bekantskapen. I hans säll¬
ekap har man aldrig träkigt, han för¬
stär att kittla nerverna, antingen man
nu läser hans erotiska berättelser, ic¬
ke sä litet päminnande om Maupas¬
sant, eller lyssnar till honom frän
scenen. Det senaste har nu Stock¬
holms teaterpublik ätmnistone ett par
tre gänger haft tillfälle till — jag be¬
höfver här endast päminna om
Alskog'' och '’Litteratur'' spelade
pä Vasateatern och ’’Paracelsus'' för
ett par är sedan gifven pä Svenska.
Pá Dramatiska teaterns program
stä nu tre enaktare af Arthur Schnitz¬
ler pä en och samma kväll: ''Släkten¬
Ir
r.
n
11
att människan understundom — som
äfven rätt ofta inträffar — har en
känsla af att i en förtillvaro ha be¬
funnit sig i just samma situation som
i det lif hon nu lefver. Fru Pauline
fär i ett tafvelgalleri se en tafla, som
hennes älskare pästär liknar henne.
Hon blir hypnotiserad af denna idé,
och i en vision— eller hvad man nu
vill kalla det för — förflyttas hon till
1500-talets Firenze, och där utspelas
det kärleksdrama, hon #en förtillvaro
tror sig ha upplefvat. Ja, saken är
ju litet besynnerlig, men en kvinnas
nerver räka lätt i un pror under kär¬
lekens anstormningar, och det är väl
pä nerverna vi fä skrifva hela den
vackert tänkta historien.
Den fick ett bäde själfullt och gri¬
pande utförande af fru Lana Sandell
och Anders de Wahl. Och deras snab¬
ba omkostymering verkade nästan
trolleri.
Sä följde dä till sist aftonens glans¬
punkt:'’Pä Gröna papegojan
Jag har ofta klagat öfver bristen
pä verkligt stor och lefvande regi¬
konst vid vära teatrar, men här fanns
den för en gängs skull tilletädes.
Det är en briljant idé af Arthur
Schnitzler att, som han här pä ett yt¬
terst originellt och fantasifullt sätt
har gjort, skildra den allt kullstörtan¬
de storm, som kallas den stora fran¬
ska revolutionen. Det har skrifvits
mänga pjäser bäde pä vers och prosa
frän den tiden, men hur mänga af des¬
sa poeter ha lyckats mäla skräcken?
Här är luften kvalmig och bedöfvande
som före utbrottet af ett fruktansvärdt
äskväder. Detta underliga värdshus,
som innehafves af en f. d. teaterdirek¬
tör, kunde godt vara framsprunget ur
en E. T. A. Hoffmanns eller Edgar Al¬
lan Poes diktarhjärna. Sá skrämman¬
de hemskt och starkt fantastiskt ver¬
kar det hela.
Spel och verklighet förena sig här
pä ett underbart sätt, publiken mär¬
ker knappast öfvergängen. Och me¬
dan de parfymdoftande aristokraterna
1 Prospères vinkällare roa sig ät
detta band af förfallna aktörer, som
spela bloddrypande-bofvar, rullar he¬
la tiden kanonaden frän Bastiljens
stormande doft fram öfver deras sorg¬
lösa skratt. Det är aftonen den 14
juli 1789 — detta datum i mänsklighe¬
tens historia som evigt skall sträla i
glans af frihetens ljus. När nästa
morgon gryr, skall den finna Bastil¬
jens fängelsehälor rifna och lysa pä
fritt fladdrande trikolorer.
Det är verklig scenkonst, Dramati¬
ska teatern skänker oss i detta stye¬
ke. Det svallar och brusar af lif,
det glöder och flammar. Nästan hela
teaterns personal medverkar och gör
det — ingen nämnd och ingen glömd
pä ett utomordentligt effektfullt
sätt.
Och om vi än inte älska den fria
tonen i denna Arthur Schnitzlers beun¬
dransvärda scendikt, mäste vi likväl —
om vi älska vür svenska skädespelarkonst “
medgifva, att den i ’Pà Gröna pa¬i
1
pegojan' nätt ett godt stycke fram pä
den väg, där den slutliga regern vin¬
Daniel Fallström.