Mi
21. Konteszfoder der FaniLientag
Dramatiska teatern.
Ett Schnitzlerprogram.
Wienaren Schnitzler är, om än icke
djup, dock en verklig poet och en
Iverklig dramaturg. Man märker, att
han, 1 angenäm motsats till flertalet
tyskar, hyser fasa för banaliteten. Det¬
ta gör visserligen, att hans experimen¬
terande kan förefalla sökt, men det är
alltid intressant.
Den första af de tre enaktspjäser,
som Dramatiska teatern i gär afton
framförde,Grefvinnan Mizzi', sati¬
riserar sederna inom den högadliga
Wienersocieteten. Skildringen är
starkt pepprad och försedd med skick¬
ligt inkapslade öfverraskningar, som
1 de afgörande ögonblicken göra ut¬
märkt effekt. Den gafs emellertid 1
Iett allt för släpigt tempo och väl mye¬
ket temperamentslöst för att komma
till sin rätt. Titelrollen spelades af
Ifröken Borgström i mänga hänseen¬
den förtjänstfullt, men — oväntadt
nog! — för blekt. Hr Emil Hillberg
hade en bra mask, men motsvarade 1
öfrigt ej förväntningarna, hr Fredrik¬
son behöfde för sin roll af en nägra och
50 ärs Wienerlefveman större rörlig¬
het, än hans för öfrigt beundransvärda!
nuvarande vigör medger. Bäst var
Uhr Gösta Hillberg som brädmogen I7¬
ärig pojke.
Därefter följde en sensations- och
reinkarnationspjäs'’Damen med dol¬
ken''. Den sköna Pauline är gift med
en skald, som älskar henne med sam¬
ma opersonliga kärlek, som konstnä¬
ren älskar modellen. Personlig kär¬
[lek bjudes henne af en ung man vid
Inamn Leonhard, som hon gätt att mö¬
ta i italienska mälningssalen pa mu¬
seet. Dür är en tafla Damen med
dolken“, som hemlighetsfullt liknar
henne. I det ögonblick hon ämnar
lafvisa den unge mannens kärlek, ge¬
Inomlefver hon i en. vision den dolkfö¬
rande damens kärleksdrama 1 renäs¬
sansens Firenze. Det är sitt ege öde
hon ser, och hon gärlatt upprepa det,
jehurn, som det är att hoppas, i min¬
dre blodig gestaltning. Stycket är
poetiskt och effektfullt, och dess tva
1
bärande roller- gafvos med kraft och
Inobless af fru Sandell och hr de Wahl.
Hr Palme assisterade med ganska god
verkan som den blott för sitt verk lef¬
vande konstnären Remigio.
Men det mest betydande pa pro¬
grammet var den sista pjäsen, en gro¬
a
tosk och gripande bild fran den början¬
bde stora franska revolutionen, spelande
t
Paris aftouen den 14 juli 1789
Prospères värdshus Grönn papegojan
„Stycket är werkligen genialiskt i sitt
grepp pa det väldiga ämnet och med
sitt häpnadsväckande händelseförlopp.
sin blandning af bedräglig illusion och
fasansfull verklighet.
Det ätergafs helt enkelt mästerligt.
Regien förtjänar de högsta loford, och
hela galleriet af de fantastiska roller¬
na — öfver ett tjugutal — gafs med
lika stor träffsäkerhet som fart och li¬
delse. Den mest framträdande rollen
jinnehndes af hr Ivan Hedqvist, som
firade en verklig triumf i sin ngans¬


box 26/2