liga innehäll som är den högsta dramati¬
kens märke; men som fullkomlig motsva¬
1
righet af vilja och kunna, som en artistiskt
tt
beräknad stegring och som en god anled¬
ning till utmärkt scenkonst äro de hvar i
idlsin art oöfverträffliga. Den första'’Släk¬
tingar'’ har det mest reala innehället: en
bistert ironisk interiör ur Wien-aristokra¬
tiens lif, ästadkommen genom sammanfö¬
randet af legitima men i synnerhet illegi¬
1“
tima släktingar. Det dramatiska ligger
1 det längsamma afslöjandet af deras före¬
gäenden och förbindelser, som af förfat¬
taren utförts med mycken skicklighet men
med väl stark poängtering. Af de spelande
utmärkte sig i syunerhet fröken Borg¬
ström för träffsäker karaktäristik; hr
Fredrikson öfverraskade med en ny roll
elegant och distinkt framförd; hr Emil
Hillberg gaf sin auktoritet ät den enda
sympatiska personen i stycket men var
stundom svär att höra, och hr Gösta Hill¬
berg var särdeles lycklig i en mindre fram¬
trädande roll. Samspelet var i detta stye¬
ke likväl icke sä godt genomfördt som i
de öfriga. Den andra ’Damen med dol¬
ken'’ lyste just genom samspelet af frur
Sandell och hr De Wahl, hvillia dessutom
ästadkommo konststycket att i en blink
förvandla sig frän nutidsmänniskor till re¬
nässansgestalter och sä lika snabbt tillba¬
ka till nutidsmänniskor. Tid och utrym¬
me medge icke en närmare karaktäristik
af detta stycke som äsyftar en viss mys¬
tisk spänning och poesi och som när eitt
syfte; vare det nog sagdt att ämnet är
ett minne af en pre-existens som ger sin
färg ät en ung gätfull wienskas kärleks¬
konflikt. Slutligen är den sista enaktaren
PPá Gröna papegojan'' med motiv frän
franska revolutionen kanske det egendom¬
ligaste och starkaste af de nu gifna stye¬
kena, Med utgängspunkt frän en fantas-g.
tisk krogscen där nägra halft förkomns#
skädespelare i genomskinlig förklädnad af
m
bofvar och banditer pigga upp en förslap¬
pad aristokratpubliks nerver ger förfat-
at
taren en genialisk bild af hur leken plöts¬
d
ligt blir allvar, hur deklamationerna och
la
hotet med ens flamma upp till handling.
Med mycken skicklighet är i revolutions¬
in
motivet inflätadt ett individuellt motiv
som har beröringspunkter med handlingen 49
i Leoncavallos ’Pajazzo' men finare kom. a
6
binerad. Hr Hedqvist som spelar den
vir
mest framträdande rollen ästadkom en
stark verkan ehuru med alltför kompakta#
medel; en lifligare schattering af uttryc-|e“
ket i stämma och mimik vore att rekom.
mendera. För öfrigt presterades i dettal 50
styckes eista scener en utmärkt massen-
semble, af hvilken regissören hr Gustafaf
m.
Linden väl har största hedern.
Aftonen fick trots Pplockprogrammet“s s#
en prägel af enhetlighet som i första rum¬ de
met beror pä att författaren är konstnär à!
va
ut i fingerspetsarna om än icke nägon stor
gestaltskapare. Publiken som syntesdt
fulltalig var intresserad och appläderadeV:
ke
lifligt.
A. B—s. im
Svenska teatern: ’Nils Ehren-|31
Fru Bosse.
arg.
(Maria Hamilton.)
r.)
ie-förande, i främsta rummet af hr Fred¬
00
enfrikson (fursten), hvars replikföring
n
om nu som alltid är briljant, och fröken
vi
kr.
ar Borgström som dottern. Vidare
8
Inäro att nämna hrr E. ooh G. Hill¬
br-lberg.
de „Damen med dolkem behandlar ett
ko
1 5
högdramatiskt ämne. En gift kvinna
ger sig för en natt ät en älskare, trots na
det att hon i sitt inre redan sett sitt fra
blifvande öde. Dä mannen vägrar attve
taga hämnd pä Törföraren, mäste hon
själf döda denne och stöter dolken 1
hans Hals. Den inre synen framkallas
af en tafla =Damen med dolkens i mu¬
seisalen, där handlingen försiggär. I
jett mellanspel framställes ock denna
syn pä scenen för áskädaren. Stycket
spelades mychet verkningsfullt af fru
Schnitzler-programmet páSandell och Hr de Wahl i huf¬
II
vudrollerna, samt hr Palme.
Dramatiska teatern,
h#
Det tredje stycket, -Pà Gröna pape-kä#
som framfördes I gär för första gän¬
gojam, är en situationsbild frän fran¬ tr
gen, upptog tre af den bekante wie¬
ska revolutionen, frän själfva Bastilj-e#
narens enaktare, en komedi, ett skä¬
dagen den 14 juli nägra timmar före 01.
despel och en grotesk, för att använda
Bastiljens stormning. Författaren har
författarens egen terminologi., De tre
pä värdshuset -Gröna papegojane sam¬
Istyckena stä ey i nägot inre samband
lat en hel hop förfallna skädespelare, p.
med hvarandra, och programmet har
väl sammansatts hufvudsakligast rör hvilka spela förbrytare och bofvar för
att ge en sà fullständig bild som möz¬#att pigga upp de besökande ädlingarna,
ligt af Arthur Schnitzlers dramatuska hvilka i verkligheten áro hvad aktö¬
rerna framställa, Genom ßenna sam- h
författareskap.
Den första pjäsen, -Släktingar, till. manställning af dikt och verklighet!##
drager sig inom den österrikiska ari-har författaren lyckats ästadkomma en #
storartad effekt. Slutet af pjäsen var
stokratien. En 57-ärig grefve ser
särskildt verkningsfullt, och eà lifligab##
sig nödsakad att lämna sin älekarinna,
och upprörda scener som här ha nogei A
med hvilken han haft en mängärig
pá länge skädats pä nägon stockholms-d¬
förbindelse, som helt upptagit hans tid.
scen. Men sä kunde man ock bland s#
Han känner skilsmässan bitter, men
sfolkets se själfve regissören, hr Gus¬½
resignerar snart och finner sig i ödet
taf Linden, hvilken tagit sin upp¬
satt bli en gammal idiots. Sam¬
gift sà pá allvar, att han var med ochi
tidigt uppdagas, att hans 38-äriga
själf ledde det tumultuariska uppträdet.
dotter, hvilken fadern alldeles för¬
I stycket deltager en hel del af tea¬
summat, äfven haft sina kärleksför¬
terns personal. Skulle nägon särskildt
bindelser. Frukten af en ungdomsför¬
nämnas vore det hr Hedqvist,
bindelse har till och med blifvit en
för hans eldiga och medryckande
son, hvilken nu som 17-ärig för första
framställning af den unge Henri.
1 gängen presenteras för sin mor af
Publiken var i det allr närmaste
fadern, fursten till Ravenstein. Deu¬
fulltalig och ädagalade hela aftonen! b
ne vill nu godtgöra allt genom att
ett lifligt intresse.
begära dotterns hand.
8
Hg N.
Pfäsen fick ett synnerligen godt ut¬
8
kens märke; men som fullkomlig motsva¬
1
righet af vilja och kunna, som en artistiskt
tt
beräknad stegring och som en god anled¬
ning till utmärkt scenkonst äro de hvar i
idlsin art oöfverträffliga. Den första'’Släk¬
tingar'’ har det mest reala innehället: en
bistert ironisk interiör ur Wien-aristokra¬
tiens lif, ästadkommen genom sammanfö¬
randet af legitima men i synnerhet illegi¬
1“
tima släktingar. Det dramatiska ligger
1 det längsamma afslöjandet af deras före¬
gäenden och förbindelser, som af förfat¬
taren utförts med mycken skicklighet men
med väl stark poängtering. Af de spelande
utmärkte sig i syunerhet fröken Borg¬
ström för träffsäker karaktäristik; hr
Fredrikson öfverraskade med en ny roll
elegant och distinkt framförd; hr Emil
Hillberg gaf sin auktoritet ät den enda
sympatiska personen i stycket men var
stundom svär att höra, och hr Gösta Hill¬
berg var särdeles lycklig i en mindre fram¬
trädande roll. Samspelet var i detta stye¬
ke likväl icke sä godt genomfördt som i
de öfriga. Den andra ’Damen med dol¬
ken'’ lyste just genom samspelet af frur
Sandell och hr De Wahl, hvillia dessutom
ästadkommo konststycket att i en blink
förvandla sig frän nutidsmänniskor till re¬
nässansgestalter och sä lika snabbt tillba¬
ka till nutidsmänniskor. Tid och utrym¬
me medge icke en närmare karaktäristik
af detta stycke som äsyftar en viss mys¬
tisk spänning och poesi och som när eitt
syfte; vare det nog sagdt att ämnet är
ett minne af en pre-existens som ger sin
färg ät en ung gätfull wienskas kärleks¬
konflikt. Slutligen är den sista enaktaren
PPá Gröna papegojan'' med motiv frän
franska revolutionen kanske det egendom¬
ligaste och starkaste af de nu gifna stye¬
kena, Med utgängspunkt frän en fantas-g.
tisk krogscen där nägra halft förkomns#
skädespelare i genomskinlig förklädnad af
m
bofvar och banditer pigga upp en förslap¬
pad aristokratpubliks nerver ger förfat-
at
taren en genialisk bild af hur leken plöts¬
d
ligt blir allvar, hur deklamationerna och
la
hotet med ens flamma upp till handling.
Med mycken skicklighet är i revolutions¬
in
motivet inflätadt ett individuellt motiv
som har beröringspunkter med handlingen 49
i Leoncavallos ’Pajazzo' men finare kom. a
6
binerad. Hr Hedqvist som spelar den
vir
mest framträdande rollen ästadkom en
stark verkan ehuru med alltför kompakta#
medel; en lifligare schattering af uttryc-|e“
ket i stämma och mimik vore att rekom.
mendera. För öfrigt presterades i dettal 50
styckes eista scener en utmärkt massen-
semble, af hvilken regissören hr Gustafaf
m.
Linden väl har största hedern.
Aftonen fick trots Pplockprogrammet“s s#
en prägel af enhetlighet som i första rum¬ de
met beror pä att författaren är konstnär à!
va
ut i fingerspetsarna om än icke nägon stor
gestaltskapare. Publiken som syntesdt
fulltalig var intresserad och appläderadeV:
ke
lifligt.
A. B—s. im
Svenska teatern: ’Nils Ehren-|31
Fru Bosse.
arg.
(Maria Hamilton.)
r.)
ie-förande, i främsta rummet af hr Fred¬
00
enfrikson (fursten), hvars replikföring
n
om nu som alltid är briljant, och fröken
vi
kr.
ar Borgström som dottern. Vidare
8
Inäro att nämna hrr E. ooh G. Hill¬
br-lberg.
de „Damen med dolkem behandlar ett
ko
1 5
högdramatiskt ämne. En gift kvinna
ger sig för en natt ät en älskare, trots na
det att hon i sitt inre redan sett sitt fra
blifvande öde. Dä mannen vägrar attve
taga hämnd pä Törföraren, mäste hon
själf döda denne och stöter dolken 1
hans Hals. Den inre synen framkallas
af en tafla =Damen med dolkens i mu¬
seisalen, där handlingen försiggär. I
jett mellanspel framställes ock denna
syn pä scenen för áskädaren. Stycket
spelades mychet verkningsfullt af fru
Schnitzler-programmet páSandell och Hr de Wahl i huf¬
II
vudrollerna, samt hr Palme.
Dramatiska teatern,
h#
Det tredje stycket, -Pà Gröna pape-kä#
som framfördes I gär för första gän¬
gojam, är en situationsbild frän fran¬ tr
gen, upptog tre af den bekante wie¬
ska revolutionen, frän själfva Bastilj-e#
narens enaktare, en komedi, ett skä¬
dagen den 14 juli nägra timmar före 01.
despel och en grotesk, för att använda
Bastiljens stormning. Författaren har
författarens egen terminologi., De tre
pä värdshuset -Gröna papegojane sam¬
Istyckena stä ey i nägot inre samband
lat en hel hop förfallna skädespelare, p.
med hvarandra, och programmet har
väl sammansatts hufvudsakligast rör hvilka spela förbrytare och bofvar för
att ge en sà fullständig bild som möz¬#att pigga upp de besökande ädlingarna,
ligt af Arthur Schnitzlers dramatuska hvilka i verkligheten áro hvad aktö¬
rerna framställa, Genom ßenna sam- h
författareskap.
Den första pjäsen, -Släktingar, till. manställning af dikt och verklighet!##
drager sig inom den österrikiska ari-har författaren lyckats ästadkomma en #
storartad effekt. Slutet af pjäsen var
stokratien. En 57-ärig grefve ser
särskildt verkningsfullt, och eà lifligab##
sig nödsakad att lämna sin älekarinna,
och upprörda scener som här ha nogei A
med hvilken han haft en mängärig
pá länge skädats pä nägon stockholms-d¬
förbindelse, som helt upptagit hans tid.
scen. Men sä kunde man ock bland s#
Han känner skilsmässan bitter, men
sfolkets se själfve regissören, hr Gus¬½
resignerar snart och finner sig i ödet
taf Linden, hvilken tagit sin upp¬
satt bli en gammal idiots. Sam¬
gift sà pá allvar, att han var med ochi
tidigt uppdagas, att hans 38-äriga
själf ledde det tumultuariska uppträdet.
dotter, hvilken fadern alldeles för¬
I stycket deltager en hel del af tea¬
summat, äfven haft sina kärleksför¬
terns personal. Skulle nägon särskildt
bindelser. Frukten af en ungdomsför¬
nämnas vore det hr Hedqvist,
bindelse har till och med blifvit en
för hans eldiga och medryckande
son, hvilken nu som 17-ärig för första
framställning af den unge Henri.
1 gängen presenteras för sin mor af
Publiken var i det allr närmaste
fadern, fursten till Ravenstein. Deu¬
fulltalig och ädagalade hela aftonen! b
ne vill nu godtgöra allt genom att
ett lifligt intresse.
begära dotterns hand.
8
Hg N.
Pfäsen fick ett synnerligen godt ut¬
8