om Dramatiska teatern 1 gür afton
framförde,Grefvinnan Mizzi'', sati¬
riserar sederna inom den högadliga
Skildringen är
Wienersocieteten.
starkt pepprad och försedd med skick¬
ligt inkapslade öfverraskningar, som
1 de afgörande ögonblicken göra ut¬
märkt effekt. Den gafs emellertid i
lett allt för släpigt tempo och väl mye¬
ket temperamentslöst för att komma
till sin rätt. Titelrollen spelades af
fröken Borgström i mänga hänseen¬
den förtjänstfullt, men — oväntadt
Inog! — för blekt. Hr Emil Hillberg
Thade en bra mask, men motsvarade 1
öfrigt eg förväntningarna, hr Fredrik¬
son behöfde för sin roll af en nagra och
50 ärs Wienerlefveman större rörlig¬
het, ün hans för öfrigt beundransvärda!
nuvarande vigör medger. Bäst var
hr Gösta Hillberg som brädmogen I7¬
ärig pojke.
Därefter följde en sensations- och
reinkarnationspjäs Damen med dol¬
ken. Den sköna Pauline är gift med
en skald, som älskar henne med sam¬
Ima opersonliga kärlek, som konstnä¬
Iren älskar modellen. Personlig kär¬
Ilek bjudes henne af en ung man vid
namn Leonhard, som hon gätt att mö¬
Ita i italienska mälningssalen pa mu¬
seet. Där är en tafla Damen med
dolken“, som hemlighetsfullt likuar
henne. 1 det ögonblick hon ämnar
afvisa den unge mannens kärlek, ge¬
nomlefver hon i en vision den dolkfö¬
rande damens kärleksdrama 1 renüs¬
sansens Firenze. Det är sitt eget öde
hon ser, och hon gärlatt upprepa det,
ehurn, som det är att hoppas, 1 min¬
dre blodig gestalining. Stycket är
poetiskt och effektfullt, och dess iva
bärande roller gafvos medl kraft och
Inöbless af fru Sandell och hr de Wahl.
Hr-Palme assisterade med ganska god
verkan som den blott för sitt verk lef¬
vande konstnären Remigio.
Men det mest betydande pa pro¬
grammet var, den sista pfüsen, en gro¬
Itösk och gripande bild fran den början¬
de stora franska revolutionen, spelande
2
i Paris aftouen den 14 juli 1789 5
Prospères värdshus Grönn papegojan
Stycket är verkligen gemaliskt## sjtt
grepp pa det gäldiga ämnet och medl
sitt häpnadsvückande händelseförlopp.
sin blandning af bedräglig illusion och
fasansfull verklighet.
Det ätergafs helt enkelt mästerligt.
Regien förtjänar de högsta loford, och
hela galleriet af de fantastiska roller¬
na — öfver ett tjugutal — gafs med
lika stor träffsäkerhet som fart och li¬
delse. Den mest framträdande rollen
innehades af hr Ivan Hedqvist, som
firade en verklig triumf 1 sin nyans¬
rika och starka framställning af ska¬
despelaren Heuri, som af svartsjukan
drifves till mord. Hr Riegos presta¬
tion som krogvärden-demagogen var
äfvensa ett litet mästerstyeke, och,
som nyss är nämndt. förtjänn äfven de
andra rollinnebafvarna, manliga och
kvinnliga, att rosas.
En del af publiken syntes skrämd af
styckets nästan beklämmande starka
Istämning, men entusiastiska appläder
fölide dock, och ridan fick gà unp fle¬
ra gänger.
Styeket förtjänar att ses af alla för
dramatisk konst intresserade. Det sätt,
hvarpä det gifves, länder teatern till
utmärkt heder.
Léon.
t1
t¬
p¬
id
SVENSKA D.10
Teater och musik.
Dramatiska teatern: Tre en¬
aktare af Arthur Schnitzler.
Schnitzler-programmet blef hvad man
skulle kunna kalla ett vackert prof pä ar¬
tistisk teater. De tre enaktarne ha icke
den djupare innebörd, det gripande mänsk¬
liga innehäll som är den högsta dramati¬
kens märke; men som fullkomlig motsva¬
righet af vilja och kunna, som en artistiskt
beräknad stegring och som en god anled¬
ning till utmärkt scenkonst äro de hvar i
sin art oöfverträffliga. Den första'’Släk¬
tingar' har det mest reala innehället: en
bistert ironisk interiör ur Wien-aristokra¬
tiens lif, ästadkommen genom sammanfö¬
randet af legitima men i synnerhet illegi¬
tima släktingar. Det dramatiska ligger
i det längsamma afslöjandet af deras före¬
gäenden och förbindelser, som af förfat¬
taren utförts med mycken skicklighet men
med väl stark poängtering. Af de spelande
utmärkte sig i syunerhet fröken Borg¬
ström för träffsäker karaktäristik; hr
Fredrikson öfverraskade med en ny roll
elegant och distinkt framförd; hr Emil
Hillberg gaf sin auktoritet ät den enda
sympatiska personen i stycket men var
stundom svär att höra, och hr Gösta Hill¬
berg var särdeles lycklig i en mindre fram¬
trädande roll. Samspelet var i detta stye¬
ke likväl icke sä godt genomfördt som i
de öfriga. Den andra '’Damen med dol¬
ken'’ lyste just genom samspelet af fru
Sandell och hr De Wahl, hvilka dessutom
ästadkommo konststycket att i en blink
förvandla sig frän nutidsmänniskor till re¬
nässansgestalter och sä lika snabbt tillba¬
ka till nutidsmänniskor. Tid och utrym¬
me medge icke en närmare karaktäristik
af detta stycke som äsyftar en viss mys¬
tisk spänning och poesi och som när eitt
syfte; vare det nog sagdt att ämnet är
ett minne af en pre-existens som ger sin
färg ät en ung gätfull wienskas kärleks¬
konflikt. Slutligen är den sista enaktaren
’Pà Gröna papegojan'’ med motiv frän
franska revolutionen kanske det egendom¬
ligaste och starkaste af de nu gifna stye¬)“
kena. Med utgängspunkt frän en fantas¬
de
tisk krogscen där nägra halft förkomna
1
skädespelare i genomskinlig förklädnad af
m
bofvar och banditer pigga upp en förslap¬
t
pad aristokratpubliks nerver ger förfat¬
taren en genialisk bild af hur leken plöts-:
de
ligt blir allvar, hur deklamationerna och
la
hotet med ens flamma upp till handling.
Med mycken skicklighet är i revolutions¬
in
motivet inflätadt ett individuellt motiv
dä
som har beröringspunkter med handlingen
ra
1 Leoncavallos 'Pajazzo' men finare kom¬
68
binerad. Hr Hedqvist som spelar den
vi.
mest framträdande rollen ästadkom en
stark verkan ehuru med alltför kompakta# er#