Gralt


S


Stenen och estauend
S

artistisk form sällan
SEN SOA tror
brista.
52
□ att erinringen
Arthur Schnitzler
om forntida stor¬
ür en af de fá mo¬
svenska bragder, om
derna wienerförfat¬

8
mannamod och
tare vi känna till
omutlig hederskän¬
6
här i landet, men
sla numera inte kan
han kan ocksä räk¬
sätta den svenska
nas bland de bästa
05
folksjälen i svall¬
och har i synnerhet
ning, emedan den

gjort sig bemärkt
ställer sig skeptisk
som dramaturg. Jag
R
gent emot det öfver¬
vill blott i förbigä¬
mättan storvulna och

ende erinra om hans
karaktärsstarka, be¬
komedi Alskog“
höfde endast be¬

nd

eche
med motiv ur mo¬

vittna stämningen
W


·
dernt wienerlif och
hos premiärpubliken

skädespelet“ Para¬
pä Svenska teatern,
celsus“, bäda gifna à
dä kapten G. von
hufvudstadsscenen.
Horns skädespel
Nils. Ehrensköld“ pa Svenska teatern. lta aktens slutscen: tsar l’eter (hr Svennberg) hyllar den särade
Nu harf Dramatiska
Ehrensköld (hr Wingärd). Ateljé Jager soto.
·Nils Ehrensköld“
teatern framfört tre
uppfördes, för att
för denne författares mängsidiga skildrarkonst
bli öfvertygad om, hur fabelaktigt jätt det gär att elda upp den svenska
typiska enaktare, Släktingar“, Damen med
patriotismen — ätminstone i en teatersalong.
dolken“ och “ Pä Gröna papegojan'“, hvilka
Sällan har ett sceniskt verk vückt större hänförelse än dessa tablä¬
med sina originella motiv och sin förnäma
#artade skildringar af den karolinske sjöhjältens
litterära konst starkt bryta sig mot den dra¬
bragder och äfventyr, och för den oinvigde säg

matik vi dagligdags fä till lifs.
det nästan ut, som om Sverige fätt en dramatiker
Det
första stycket ger en ganska
#af Herrans näde, mot hvilken “ Mäster Olofs“
bitter framställning af erotikens härjnin¬
och“ Gustaf Vasas“ skald knappast ür värd att
gar inom storstadens mondäna kretsar
minnas. Atminstone är det min öfvertygelse, att
och skänker för öfrigt nägra öfver¬
de talrikt närvarande herrarne och damernà af
raskande inblickar i familjelifvets mänga
societeten och det svenska sjövapnet aldrig
irrgängar. Hr Fredrikson uppbar med
kostat pä sig en hyllning af mera emfatisk natur.
sin distingerade framställningskonst rollen
Och dock har Nils Ehrensköld“ intet
af en bördsaristokrat, som förlorat be¬
af mästerverkets tjusning, ej ens af en ung
tydligt i kärlekens hasard, och de öfriga
skalds obehärskade, men inspirerade och
viktigare rollerna utfördes med ett fint
äkta patos. Det är ett försök
afvägdt spel af fröken Borgström samt
till drsmatisk historiemälning,
herrarne Hillberg.
med ett stort förräd af klingande
Damen med dolken“ är en fantasi
retoriska fraser, nägra väl funna
om preexistensen, här knuten till ett
dramatiska situationer, men med
konstverk, en tafla af en okänd floren¬
uteslutande af det mänskligt in¬
tinsk 1500-talsmästare, hvars tillkomst
dividuella sä godt som öfver
är förknippad med en kürlekstragedi,
hela linjen. Nä... karaktärs¬
som diktaren läter en ung gift nutids¬
teckning är nu det sväraste af allt och
kvinna se i en vision, dä hon med sin
författaren har ej rädt med uppgiften —
älskare är pä besök i det museum, där
den här gängen. Men han har redan
taflan,Damen med dolken“, hänger.
förebädat ett nytt stycke; kanhända slär
Det unga paret spelas af hr de Wahl
han dä ett större slag och vinner en
och fru Sandell, och bäda äga en sam¬
seger af varaktigare och mindre öfver¬
stämmighet i tolkningen, som gör äskä¬
raskande natur än denna.
dandet af den lilla passionerade akten
Spelet gick med kraft och aplomb,
med sin fantastiska stämning till en
och särskildt de bäda hufvudpersonerna,
ogrumlad njutning.
Nils Ehrensköld och tsar Peter, hade
Programmets tredje stycke försiggär
synnerligen illusoriska representanter i
Paris 1789, pä själfva dagen för Ba¬
hrr Wingärd och Svennberg. —
Istiljens stormning. 1 den lilla under¬
Wienerblodet är helt säkert en rödare
jordiska vinkrogen" Gröna papegojan“,
och fylligare substans än hvad vi Nord¬
som äges af en f. d. teaterdirektör,
Europas folk ha i vära ädror. Det
samias en hop skädespelare och ge de
alstrar en intellektuell liflighet, som icke
mest realistiska prof pä sin konst inför
ger den franska intelligensen efter, och
en grupp adelsmän, som smyga
det präglar humöret med ett gemyt, pä
dit ned för att under upprors¬
en gäng känslostarkt och med
dagarna söka än mera raffine¬
kraftiga isättningar af skratt och
rade förströelser ät sina nerver
ironi.
än hvad gatustriderna kunna ge.

Därför produceras det en mye¬
Här blandas nu diktens mör¬
kenhet god konst inom Österrikes
kaste fantasier samman med
gränser, och skrifs en litteratur,
verklighetens bloddrypande däd, Fru Sandell som P’aola i Damen med dolken“.
i hvilken bildskapande fantasi och
Fröken Borgström som Mizzi i Släktingar“.
170