DEN 2 APRII. 1910
NUMMER 12
S
S
S
OCH·
·SCENISK·
MUSIK:
KONST·
Dar Ganr
FTTE
2
digaste försäkrats, hvarför ju intet ytter¬
heist — ja, till och med att mörda sin
Arthur Schnitzler
ligare kräfdes. — Marie som obemärkt
sader.
sinugit sig in i Max’ rum, blir bakom
Hästtramp höres nedanför fönstret.
och hans à Volkstheater uppförda stycke
ett förhänge vittne till väldshandlingen.
1 dag draga de blä kyrassiärerna ut — mot
Der Ruf des Lebens.“
Inte ens den afskräcker henne. Marie
elden. Det är nämligen krig och en säker
har uppenbarligen starka nerver och hion
död väntar dem, ty de söka den för att
Wien i mars.
kastar sig esterät like besinningslöst i
sà utpläna en gammal skuld som vid¬
sin Max’ armar.
läder regementet. En afgörande drabb¬
Der Ruf des Lebens'' (När lifvet kal¬
tredje akten har Marie kommit till
ning gick för trettio är tillbaka förlorad
lar), det senaste verk af Schnitzler
Katharinas mor pä landet. Max är död.
som uppförts pä en af Wiens scener, är
till följd af att de bläa kyrassiärerna
Han skôt sig kvällen före slaget öfver
ej helt nytt. Skrifvet är 1905, gals det
Irenes lik. Den dödssjuka Katharina,
1906 pä Lessingteatern i Berlin men upp¬
som Hytt frän sin mor för att följa det
nädde dä knappast en succès d’estime
lockande lifvet, ätervänder döende, men
och försvann frän spellistan helt kort
ännu i döden förkroppsligande och be¬
efterät. Man hörde sedan ej vidare talas
kännande lifvets skönhet — kärleken.
om det och trodde, att det begrafts för
Tack vare läkarens omsorg har Marie
alltid. Förliden höst öfverraskade emel¬
undgätt att bli dömd som fadermöder¬
lertid'’Deutsches Volkstheater'' med att
ska. Hon känner ej heiler nägra sam¬
tillkännagifva dess snara premiär.? Deut¬
vetsförebräclser öfver hvad hon gjort.
sches Volkstheater'' är för Wien hvad
Hlennes minnen störas blott af att hon
Brahms scen är för Berlin, och man
tvingats inse, att Max ej älskat henne,
har här stort förtroende till herr Weis¬
som hon önskat. Hon grips visserligen
se S lermlagussein diekter. Palls glan¬
ibland som af fasa, när hon tänker till¬
sande ensemble borgar alltid för intres¬
Daka pa allt det fruktansvärda hon upp¬
santa uppföranden, dessutom har ju¬
Schnitzler, '’vär'’ diktare, naturligtvis här
lefvat, och hon förstär sig inte riktigt
själf i grunden. Hon nörstär inte, att
en mycket stor publik. Man motsäg sä¬
hon kan och vill lefva vidare: ’Hvad är
lunda kvällen med de mest spända för¬
du för ett väsen, som förmär resa dig
väntningar — hvilka dock tyvärr ej skulle
helt uppfyllas.
frän ett sädant öde som frän en vild
dröm — och vaknar — och leiver? Och
) Der Ruf des Lebens'’ är ej ett barn
— längtar att lefva?''
af äkta Schnitziersk anda. Man häpnar
En diktare äger naturligtvis rätt alt
att diktaren, som framför allt vetat ati
ocksä söka sceniskt gestalta dylika psy¬
snillrikt och djupt psykologiskt belysa de
kologiska problem, men man fordrar dä
enklaste drag och handlingar, griper till
AkrnuR ScHNITZL.ER.
att hans figurer skola vara gripna ur
bloddrypande kraftmedel och traktar efter
skräckinjagande effekter.
den verkliga mänskliga tillvaron, att nä¬
togo till Hlykten. Al hvad anledning och
Den 20-äriga Marie Moser känner vid
got af lifvets pulsslag skola förnimmas.
hvems skuld det var vet ingen. Ingen
Det är detta som saknas i det Schnitz¬
tiden för styckets början ännu intet an¬
utom Maries fader som själf varit den
lerska stycket. Denne löjtnant Max! En
nat om lifvet än hvad hennes drömmar
skyldige och som nu nied hän och ska¬
uniform, ett det naivaste exempel pä den
och önskningar vetat att förtälja. Hon
deglädje berättar det för sin dotter, just
Poemotständlige, lättsinnige, dödsförak¬
dä hon ser ryttarne draga förbi och
har endast gätt upp i att plikttroget vär¬
tande löjtnanten?' — och hvilken upplaga
da sin fader, som i samvetslös egoism
tror honom den hon älskar vara bland
i ordningen af denna urgamla ärgäng?
gjort henne till sin slafvinna, natt och
dem. Maries lättsinniga lilla kusin Ka¬
— Att öfversten skjuter sin trolösa hust¬
dag fjättrad vid hans sida. Till tack för
tharina bringar henne emellerlid det
ru — det mä sä vara skick och bruk
att hon uppoffrar sig lönas hon med
glädjande budskapet att Max ej dragit
bland officerare, inen än mer uppröran¬
all möjlig retlighet och elakhet. Intet un¬
bort, att han ännu skall stanna en natt
de ter sig haus handling att sända sitt
i staden — och att han ännu ej glömt
der att hon längtar bort frän denna
henne. Maries längtan blir henne öfver¬
regemente i döden, dä han läter ana
plägoande ut till lifvet. Hon stär i be¬
att motivet endast är personlig hämd¬
mäktig. Fadern som vill hälla henne till¬
grepp att följa en stillsam sommarkär¬
känsla, lefnadströtthet — och har föga med
lek, dä det '’vidunderliga' möter henne
baka, förgiftar hon och utan tvekan
upphöjd patriotism att göra. — Den gamle
skyndar hon bort — till May.
och länkar alla hennes tankar och dröm¬
Möser verkar i sin ensidighet nästan ka¬
I nästa akt befinna vi oss hos löjt¬
mar in pä en ny väg. Pä den enda bal,
rikatyr. Han har ej ett enda försonande
hon nägonsin varit med om, har hon
nant Max, kvällen före utryckningen.
drag. Men denna af älder förstelnade
lärt känna'Löjtnant Max'’ vid 'blaa
En som det synes onödigt blodig epi¬
kyrassiärerna“ — och frän denna natt
ondska räcker dock à andra sidan ej
sod inleder den. Ofversten öfverraskar
tillatt förklara dotterns däd. Dessa män¬
sin fru, Irene, hos Max och skjuter hen¬
gär all hennes längtan till honom. IIon
niskor äro tyvärr inga människor; de
gör upp de förvägnaste planer, i sina ne. Max var redan förut dödens man
fantasier är hon beredd till hvad som enligt hvad som tidigare pä det trovär- äro problem. Marie förstär inte sig själl
NUMMER 12
S
S
S
OCH·
·SCENISK·
MUSIK:
KONST·
Dar Ganr
FTTE
2
digaste försäkrats, hvarför ju intet ytter¬
heist — ja, till och med att mörda sin
Arthur Schnitzler
ligare kräfdes. — Marie som obemärkt
sader.
sinugit sig in i Max’ rum, blir bakom
Hästtramp höres nedanför fönstret.
och hans à Volkstheater uppförda stycke
ett förhänge vittne till väldshandlingen.
1 dag draga de blä kyrassiärerna ut — mot
Der Ruf des Lebens.“
Inte ens den afskräcker henne. Marie
elden. Det är nämligen krig och en säker
har uppenbarligen starka nerver och hion
död väntar dem, ty de söka den för att
Wien i mars.
kastar sig esterät like besinningslöst i
sà utpläna en gammal skuld som vid¬
sin Max’ armar.
läder regementet. En afgörande drabb¬
Der Ruf des Lebens'' (När lifvet kal¬
tredje akten har Marie kommit till
ning gick för trettio är tillbaka förlorad
lar), det senaste verk af Schnitzler
Katharinas mor pä landet. Max är död.
som uppförts pä en af Wiens scener, är
till följd af att de bläa kyrassiärerna
Han skôt sig kvällen före slaget öfver
ej helt nytt. Skrifvet är 1905, gals det
Irenes lik. Den dödssjuka Katharina,
1906 pä Lessingteatern i Berlin men upp¬
som Hytt frän sin mor för att följa det
nädde dä knappast en succès d’estime
lockande lifvet, ätervänder döende, men
och försvann frän spellistan helt kort
ännu i döden förkroppsligande och be¬
efterät. Man hörde sedan ej vidare talas
kännande lifvets skönhet — kärleken.
om det och trodde, att det begrafts för
Tack vare läkarens omsorg har Marie
alltid. Förliden höst öfverraskade emel¬
undgätt att bli dömd som fadermöder¬
lertid'’Deutsches Volkstheater'' med att
ska. Hon känner ej heiler nägra sam¬
tillkännagifva dess snara premiär.? Deut¬
vetsförebräclser öfver hvad hon gjort.
sches Volkstheater'' är för Wien hvad
Hlennes minnen störas blott af att hon
Brahms scen är för Berlin, och man
tvingats inse, att Max ej älskat henne,
har här stort förtroende till herr Weis¬
som hon önskat. Hon grips visserligen
se S lermlagussein diekter. Palls glan¬
ibland som af fasa, när hon tänker till¬
sande ensemble borgar alltid för intres¬
Daka pa allt det fruktansvärda hon upp¬
santa uppföranden, dessutom har ju¬
Schnitzler, '’vär'’ diktare, naturligtvis här
lefvat, och hon förstär sig inte riktigt
själf i grunden. Hon nörstär inte, att
en mycket stor publik. Man motsäg sä¬
hon kan och vill lefva vidare: ’Hvad är
lunda kvällen med de mest spända för¬
du för ett väsen, som förmär resa dig
väntningar — hvilka dock tyvärr ej skulle
helt uppfyllas.
frän ett sädant öde som frän en vild
dröm — och vaknar — och leiver? Och
) Der Ruf des Lebens'’ är ej ett barn
— längtar att lefva?''
af äkta Schnitziersk anda. Man häpnar
En diktare äger naturligtvis rätt alt
att diktaren, som framför allt vetat ati
ocksä söka sceniskt gestalta dylika psy¬
snillrikt och djupt psykologiskt belysa de
kologiska problem, men man fordrar dä
enklaste drag och handlingar, griper till
AkrnuR ScHNITZL.ER.
att hans figurer skola vara gripna ur
bloddrypande kraftmedel och traktar efter
skräckinjagande effekter.
den verkliga mänskliga tillvaron, att nä¬
togo till Hlykten. Al hvad anledning och
Den 20-äriga Marie Moser känner vid
got af lifvets pulsslag skola förnimmas.
hvems skuld det var vet ingen. Ingen
Det är detta som saknas i det Schnitz¬
tiden för styckets början ännu intet an¬
utom Maries fader som själf varit den
lerska stycket. Denne löjtnant Max! En
nat om lifvet än hvad hennes drömmar
skyldige och som nu nied hän och ska¬
uniform, ett det naivaste exempel pä den
och önskningar vetat att förtälja. Hon
deglädje berättar det för sin dotter, just
Poemotständlige, lättsinnige, dödsförak¬
dä hon ser ryttarne draga förbi och
har endast gätt upp i att plikttroget vär¬
tande löjtnanten?' — och hvilken upplaga
da sin fader, som i samvetslös egoism
tror honom den hon älskar vara bland
i ordningen af denna urgamla ärgäng?
gjort henne till sin slafvinna, natt och
dem. Maries lättsinniga lilla kusin Ka¬
— Att öfversten skjuter sin trolösa hust¬
dag fjättrad vid hans sida. Till tack för
tharina bringar henne emellerlid det
ru — det mä sä vara skick och bruk
att hon uppoffrar sig lönas hon med
glädjande budskapet att Max ej dragit
bland officerare, inen än mer uppröran¬
all möjlig retlighet och elakhet. Intet un¬
bort, att han ännu skall stanna en natt
de ter sig haus handling att sända sitt
i staden — och att han ännu ej glömt
der att hon längtar bort frän denna
henne. Maries längtan blir henne öfver¬
regemente i döden, dä han läter ana
plägoande ut till lifvet. Hon stär i be¬
att motivet endast är personlig hämd¬
mäktig. Fadern som vill hälla henne till¬
grepp att följa en stillsam sommarkär¬
känsla, lefnadströtthet — och har föga med
lek, dä det '’vidunderliga' möter henne
baka, förgiftar hon och utan tvekan
upphöjd patriotism att göra. — Den gamle
skyndar hon bort — till May.
och länkar alla hennes tankar och dröm¬
Möser verkar i sin ensidighet nästan ka¬
I nästa akt befinna vi oss hos löjt¬
mar in pä en ny väg. Pä den enda bal,
rikatyr. Han har ej ett enda försonande
hon nägonsin varit med om, har hon
nant Max, kvällen före utryckningen.
drag. Men denna af älder förstelnade
lärt känna'Löjtnant Max'’ vid 'blaa
En som det synes onödigt blodig epi¬
kyrassiärerna“ — och frän denna natt
ondska räcker dock à andra sidan ej
sod inleder den. Ofversten öfverraskar
tillatt förklara dotterns däd. Dessa män¬
sin fru, Irene, hos Max och skjuter hen¬
gär all hennes längtan till honom. IIon
niskor äro tyvärr inga människor; de
gör upp de förvägnaste planer, i sina ne. Max var redan förut dödens man
fantasier är hon beredd till hvad som enligt hvad som tidigare pä det trovär- äro problem. Marie förstär inte sig själl