Fkökts Hiuba Bokesrkön
1" Släktingar“. Foto. Atelier Jeger.
tima har plänats ut, och revolutions¬
tiden har i stället fört med sig sä mycket
af det teatraliskt bullersamma.
Iden att ge en blandning af lek och
verklighet mot revolutionens bakgrund är
ypperlig.
En värdshusvärd, f. d. teaterdirektör
förstär att roa sina högadliga klienter med
att läta mer och mindre afsigkomna kome¬
dianter spela förbrytare och skurkar. Annu
sedan revolutionsklockan börjat klämta, är
det frivola Paris lika sensationslystet.
Det tilltalar dessa grefvar och markiser
att pä skämt bli okvädade och hotade.
De ana att det finns en smula verkligt
allvar i grunden, men det endast förhöjer
nervretningen. — Bland krogens skädespe¬
larkrafter är Henri den främste. Han har ny¬
ligen gift sig med en slinka, som bedrar
honom med alla och ännu efter bröllopsda¬
gen. Han älskar henne vansinnigt och äm¬
nar flytta till landet för att hon skall komma
ifrän Paris' fördärf. Annu en sista gäng vill
han läta sin konst beundras, och han
lofvar att öfverträffa sig själf. Han spe¬
lar sä väl sitt eget öde, att ocksä skäde¬
spelarne tro det är sant, hvad han berättar
om hur han öfverraskat hertigen af Ca¬
dignan hos sin hustru, och aft han mör¬
dat denne. Men hvad som inte var sant
blir det. Han upptäcker, att man trott
honom — och när hertigen kommer, stö¬
ter han ned honom. Utanför larma seg¬
rarne, som stormat bastiljen. De för¬
näma gästerna börja ana, hvad som
försiggär, men undra ännu om ej möj¬
ligen folket utanför endast ocksä tillhör
THALIA
värdshusvärden Prospères trupp. VHvad
ska’ vislä hvad om?“ säger diktaren Rollin.
Bravo
(Allt är endast arrangeradt“ —
Prospère! — hvilken förträfflig belys¬
ning framträda icke här dessa världshi¬
storiska ögonblick. Sken och verklighet
som bli till ett — sanning och tillfällighet
om hvartannat i en enda bränpunkt.
Hvad den inledande komedien “Släkting¬
ar“ (Comtesse Mizzi) beträffar kan jag hän¬
visa till doktor von Ehrenthals artikel i
detta nummer. Jag fruktar dock, att det
är mycket i detta lilla kvicka stycke som
ej kan uppskattas mer än i Wien. Det
fick här ett utförande, som i hvarje fall
ej stod mycket efter det pä “Deutsches
Volkstheater“ Hrr Fredrikson, Hill¬
berg och fröken Borgström bilda en
ensemble, som man gärna skulle se oftare.
Unge hr Hillberg gjorde ocksä sonens
tacksamma roll förträffligt, fru Deurel!
äter kunde kanske som Lolo haft litet
mera Donaufläkt öfver sig. Min andra
egentliga anmärkning träffar kusken. Det
skall ju vara en riktigt stilig Wienkusk
med ljus, kort somwaröfverrock och liten
kubb. Man kan naturligtvis omöjligt fä
lika roligt ät honom här som man hade
i Wien — men jag kan ändä inte för¬
stä hvarför hr Linden, som är sä förtro¬
gen med Wienförhällanden, ej velat läta
honom verka äkta — och ätminstone till¬
räckligt tjusig.
eDamen med dolken“ tolkades de
bäda Ihufvudrollerna känsligt och fint
af fru Sandell och hr de Wahl.
7Pà Gröna papegojan“ är ett svärt
siycke att öfva in, Hr Linden har mycken
Ha R#sco i „Pà Grona papegojand.
Foto. Atelier Jrger.
Fau SaNpaul. i „Damen med dolkend.
Foto. Atelier Jmger
heder af det arbete han mäste nedlagt
pä det, men ändä kunde en del detaljer
ha kommit bättre till sin rätt. Det var
kanske främst hr Hedqvists fel. Hans
framställning af Henri var visserligen
ganska gripande, men han använde sig
af för starka medel. Som kontrast mot
revolutionslarmet hade en mera dämpad
lidelsefullhet verkat starkare.
Mänga af Schnitzlers egenskaper kunde
man denna afton lära känna, hans kvick¬
het, hans formkänsla; minst röjdes kanske
den subtile stämningsdiktaren. Schnitzler
hör dock ocksä till dem som anat san¬
ningen i Goethes gyliene ord, att konst
främst af allt är ven förmedlare af det
outsägbara“.
Gusrar CoLLIaN.
Ur pressens omdömen.
Svenska Dagbladet (A. B—s):
Altonen lick trots ’plockprogrammet' en
prägel af enhetlighet som i första rummet
beror pä alt lörfattaren är konstnär ut i
fingerspetsarna om än icke nägon stor ge¬
staltskapare.
Stockholms Dagblad (S. S—n):
De nu pá Dramatiska teatern gifna smä
styckena stä icke alls i nägot trilogiskt för¬
hällande till hvarandara inen utgöra i sin
skenbart godtyekliga sammanställning gan¬
ska representativa prof pä omfänget af och
egendomligheten i författarens dramatiska
framställningskonst.
Dagens Nyheter (B.—n): Allt om
allt: en intressart och skiftesrik teaterkväll,
om ocksä icke nägon al de stora.
1" Släktingar“. Foto. Atelier Jeger.
tima har plänats ut, och revolutions¬
tiden har i stället fört med sig sä mycket
af det teatraliskt bullersamma.
Iden att ge en blandning af lek och
verklighet mot revolutionens bakgrund är
ypperlig.
En värdshusvärd, f. d. teaterdirektör
förstär att roa sina högadliga klienter med
att läta mer och mindre afsigkomna kome¬
dianter spela förbrytare och skurkar. Annu
sedan revolutionsklockan börjat klämta, är
det frivola Paris lika sensationslystet.
Det tilltalar dessa grefvar och markiser
att pä skämt bli okvädade och hotade.
De ana att det finns en smula verkligt
allvar i grunden, men det endast förhöjer
nervretningen. — Bland krogens skädespe¬
larkrafter är Henri den främste. Han har ny¬
ligen gift sig med en slinka, som bedrar
honom med alla och ännu efter bröllopsda¬
gen. Han älskar henne vansinnigt och äm¬
nar flytta till landet för att hon skall komma
ifrän Paris' fördärf. Annu en sista gäng vill
han läta sin konst beundras, och han
lofvar att öfverträffa sig själf. Han spe¬
lar sä väl sitt eget öde, att ocksä skäde¬
spelarne tro det är sant, hvad han berättar
om hur han öfverraskat hertigen af Ca¬
dignan hos sin hustru, och aft han mör¬
dat denne. Men hvad som inte var sant
blir det. Han upptäcker, att man trott
honom — och när hertigen kommer, stö¬
ter han ned honom. Utanför larma seg¬
rarne, som stormat bastiljen. De för¬
näma gästerna börja ana, hvad som
försiggär, men undra ännu om ej möj¬
ligen folket utanför endast ocksä tillhör
THALIA
värdshusvärden Prospères trupp. VHvad
ska’ vislä hvad om?“ säger diktaren Rollin.
Bravo
(Allt är endast arrangeradt“ —
Prospère! — hvilken förträfflig belys¬
ning framträda icke här dessa världshi¬
storiska ögonblick. Sken och verklighet
som bli till ett — sanning och tillfällighet
om hvartannat i en enda bränpunkt.
Hvad den inledande komedien “Släkting¬
ar“ (Comtesse Mizzi) beträffar kan jag hän¬
visa till doktor von Ehrenthals artikel i
detta nummer. Jag fruktar dock, att det
är mycket i detta lilla kvicka stycke som
ej kan uppskattas mer än i Wien. Det
fick här ett utförande, som i hvarje fall
ej stod mycket efter det pä “Deutsches
Volkstheater“ Hrr Fredrikson, Hill¬
berg och fröken Borgström bilda en
ensemble, som man gärna skulle se oftare.
Unge hr Hillberg gjorde ocksä sonens
tacksamma roll förträffligt, fru Deurel!
äter kunde kanske som Lolo haft litet
mera Donaufläkt öfver sig. Min andra
egentliga anmärkning träffar kusken. Det
skall ju vara en riktigt stilig Wienkusk
med ljus, kort somwaröfverrock och liten
kubb. Man kan naturligtvis omöjligt fä
lika roligt ät honom här som man hade
i Wien — men jag kan ändä inte för¬
stä hvarför hr Linden, som är sä förtro¬
gen med Wienförhällanden, ej velat läta
honom verka äkta — och ätminstone till¬
räckligt tjusig.
eDamen med dolken“ tolkades de
bäda Ihufvudrollerna känsligt och fint
af fru Sandell och hr de Wahl.
7Pà Gröna papegojan“ är ett svärt
siycke att öfva in, Hr Linden har mycken
Ha R#sco i „Pà Grona papegojand.
Foto. Atelier Jrger.
Fau SaNpaul. i „Damen med dolkend.
Foto. Atelier Jmger
heder af det arbete han mäste nedlagt
pä det, men ändä kunde en del detaljer
ha kommit bättre till sin rätt. Det var
kanske främst hr Hedqvists fel. Hans
framställning af Henri var visserligen
ganska gripande, men han använde sig
af för starka medel. Som kontrast mot
revolutionslarmet hade en mera dämpad
lidelsefullhet verkat starkare.
Mänga af Schnitzlers egenskaper kunde
man denna afton lära känna, hans kvick¬
het, hans formkänsla; minst röjdes kanske
den subtile stämningsdiktaren. Schnitzler
hör dock ocksä till dem som anat san¬
ningen i Goethes gyliene ord, att konst
främst af allt är ven förmedlare af det
outsägbara“.
Gusrar CoLLIaN.
Ur pressens omdömen.
Svenska Dagbladet (A. B—s):
Altonen lick trots ’plockprogrammet' en
prägel af enhetlighet som i första rummet
beror pä alt lörfattaren är konstnär ut i
fingerspetsarna om än icke nägon stor ge¬
staltskapare.
Stockholms Dagblad (S. S—n):
De nu pá Dramatiska teatern gifna smä
styckena stä icke alls i nägot trilogiskt för¬
hällande till hvarandara inen utgöra i sin
skenbart godtyekliga sammanställning gan¬
ska representativa prof pä omfänget af och
egendomligheten i författarens dramatiska
framställningskonst.
Dagens Nyheter (B.—n): Allt om
allt: en intressart och skiftesrik teaterkväll,
om ocksä icke nägon al de stora.