DEN 2 APRIL. 1910
NUMMER 12
S
S
8
4
OCH·
0.
·SCENISK·
MUSIK:
2
2
·KONST·
Der e
S
20
K
1
digaste försäkrats, hvarför ju intet ytter¬
heist — ja, till och med att mörda sin
ligare kräfdes. — Marie som obemärkt
Arthur Schnitzler
sader.
smugit sig in i Max’ rum, blir bakom
Hästtramp höres nedanför fönstret.
och hans à Volkstheater uppförda stycke
ett förhänge vittne iill väldshandlingen.
i dag draga de blä kyrassiärerna ut — mot
Inte ens den afskräcker henne. Marie
4Der Ruf des Lebens.“
elden. Det är nämligen krig och en säker
har uppenbarligen starka nerver och hon
död väntar dem, ty de söka den för att
kastar sig esterät lika besinningslöst i
Wien i mars.
sà utpläna en gammal skuld som vid¬
sin Max’ armar.
läder regementet. En afgörande drabb¬
Der Ruf des Lebens' (När lifvet kal¬
I tredje akten har Marie kommit till
ning gick för trettio är tillbaka förlorad
lar), det senaste verk af Schnitzler
Katharinas mor pä landet. Max är död.
till följd af att de bläa kyrassiärerna
som uppförts pä en af Wiens scener, är
Han skôt sig kvällen före slaget öfver
ej helt nytt. Skrifvet är 1905, gafs det
lrenes lik. Den dödssjuka Katharina,
1906 pä Lessingteatern i Berlin men upp¬
som flytt frän sin mor för att följa det
nädde dä knappast en succès d’estime
lockande lifvet, ätervänder döende, men
och försvann frän spellistan helt kort
ännu i döden förkroppsligande och be¬
efterät. Man hörde sedan ej vidare talas
kännande lifvets skönhet — kärleken.
om det och trodde, att det begrafts för
Tack vare läkarens omsorg har Marie
alltid. Förliden höst öfverraskade emel¬
undgätt att bli dömd som fadermöder¬
iertid?Deutsches Volkstheater'’ med att
ska. Hon känner ej heller nägra sam¬
tillkennagifva dess snara premiär.' Deut¬
vetsförebräelser öfver hvad hon gjort.
sches Volkstheater'' är för Wien hvad
Hennes minnen störas blott af att hon
Brahms scen är för Berlin, och man
lvingats inse, att Max ej älskat henne,
Shar här stort förtroende till herr Weis¬
som hon önskat. Hon grips visserligene
se’s förmäga som direktör. Ilans glän¬
ibland som af fasa, när hon tänker till¬
sande ensembie borgar alltid för intres¬
baka pä allt det fruktansvärda hon upp¬
santa uppföranden, dessutom har ju
lefvat, och hon förstär sig inte riktigt
Schnitzler, P’vär'’ diktare, naturligtvis här
själf i grunden. Hon förstär inte, att
en mycket stor publik. Man motsäg sä¬
hon kan och vill lefva vidare: ’’Hvad är
lunda kvällen med de mest spända för¬
du för ett väsen, som förmär resa dig
väntningar — hvilka dock tyvärr ej skulle
frän ett sädant öde som frän en vild
— och vaknar — och lefver? Och
heit uppfyllas.
Der Ruf des Lebens'’ är ej ett barn
— längtar att lefvar?'
af äkta Schnitzlersk anda. Man häpnar
En diktare äger naturligtvis rätt alt
att diktaren, som framför allt vetat att
ocksà söka sceniskt gestalta dylika psy¬
snillrikt och djupt psykologiskt belysa de
kologiska problem, men man fordrar dä
ARTHUR SCHNITZLER.
enklaste drag och handlingar, griper till
att hans figurer skola vara gripna ur
bloddrypande kraftmedel och traktar efter
den verkliga mänskliga tillvaron, att nä¬
togo till flvkten. Af hvad anledning och
skräckinjagande effekter.
got af, lifvets pulsslag skola förnimmas.
hvems skuld det var vet ingen. Ingen
Den 26-äriga Marie Moser känner vid
Det är detta som saknas i det Schnitz¬
utom Maries fader som själf varit den
tiden för styckets början ännu intet an¬
lerska stycket. Denne löjtnant Max! En
skyldige och som nu med hän och ska¬
nat om lifvet än hvad hennes drömmar
uniform, ett det naivaste exempel pä den
deglädje berättar det för sin dotter, just
och önskningar vetat att förtälja. Hon
P’oemotständlige, lättsinnige, dödsförak¬
dä hon ser ryttarne draga förbi och
har endast gätt upp i att plikttroget vär¬
tande löjtnanten'’ — och hvilken upplaga
tror honom den hon älskar vara bland
da sin fader, som i samvetslös egoism
i ordningen af denna urgamla ärgäng?
dem. Maries lättsinniga lilla kusin Ka¬
gjort henne till sin slafvinna, natt och
— Att öfversten skjuter sin trolösa hust¬
tharina bringar henne emellertid det
dag fjättrad vid hans sida. Till tack för
ru — det mä sä vara skick och bruk
glädjande budskapet att Max ej dragit
att hon uppoffrar sig lönas hon med
bland officerare, men än mer uppröran¬
bort, att han ännu Skall stanna en natt
all möjlig retlighet och elakhet. Intet un¬
de ter sig hans handling att sända sitt
i staden — och att han ännu ej glömt
der att hon längtar bort frän denna
regemente i döden, dä han läter ana
henne. Maries längtan blir henne öfver¬
plägoande ut till lifvet. Hon stär i be¬
att motivet endast är personlig hämd¬
mäktig. Fadern som vill hälla henne till¬
grepp att följa en stillsam sommarkär¬
känsia, lefnadströtthet — och har föga med
baka, förgiftar hon och utan tvekan
lek, dä det '’vidunderliga'’ möter henne
upphöjd patriotism att göra. — Den gamle
skyndar hon bort — till Max.
och länkar alla hennes tankar och dröm¬
Moser verkar i sin ensidighet nästen ka¬
I nästa akt befinna vi oss hos löjt¬
mar in pä en ny väg. Pä den enda bal,
rikatyr. Han har ej ett enda försonande
nant Max, kvällen före utryckningen.
hon nägonsin varit med om, har hon
drag. Men denna af älder förstelnade
En som det synes onödigt blodig epi¬
lärt känna ’Löjtnant Max'’ vid Pbläa
ondska räcker dock à andra sidan ej
sod inleder den. Ofversten öfverraskar
— och frän denna natt
till att förklara dotterns däd. Dessa män¬
kyrassiärerna“
sin fru, Irene, hos Max och skjuter hen¬
gar all hennes längtan till honom. Hon
niskor äro tyvärr inga människor; de
ne. Max var redan förut dödens man
gör upp de förvägnaste planer, i sina
lantasier är hon beredd till hvad som enligt hvad som tidigare pä det trovär- äro problem. Marie förstär inte sig själf
NUMMER 12
S
S
8
4
OCH·
0.
·SCENISK·
MUSIK:
2
2
·KONST·
Der e
S
20
K
1
digaste försäkrats, hvarför ju intet ytter¬
heist — ja, till och med att mörda sin
ligare kräfdes. — Marie som obemärkt
Arthur Schnitzler
sader.
smugit sig in i Max’ rum, blir bakom
Hästtramp höres nedanför fönstret.
och hans à Volkstheater uppförda stycke
ett förhänge vittne iill väldshandlingen.
i dag draga de blä kyrassiärerna ut — mot
Inte ens den afskräcker henne. Marie
4Der Ruf des Lebens.“
elden. Det är nämligen krig och en säker
har uppenbarligen starka nerver och hon
död väntar dem, ty de söka den för att
kastar sig esterät lika besinningslöst i
Wien i mars.
sà utpläna en gammal skuld som vid¬
sin Max’ armar.
läder regementet. En afgörande drabb¬
Der Ruf des Lebens' (När lifvet kal¬
I tredje akten har Marie kommit till
ning gick för trettio är tillbaka förlorad
lar), det senaste verk af Schnitzler
Katharinas mor pä landet. Max är död.
till följd af att de bläa kyrassiärerna
som uppförts pä en af Wiens scener, är
Han skôt sig kvällen före slaget öfver
ej helt nytt. Skrifvet är 1905, gafs det
lrenes lik. Den dödssjuka Katharina,
1906 pä Lessingteatern i Berlin men upp¬
som flytt frän sin mor för att följa det
nädde dä knappast en succès d’estime
lockande lifvet, ätervänder döende, men
och försvann frän spellistan helt kort
ännu i döden förkroppsligande och be¬
efterät. Man hörde sedan ej vidare talas
kännande lifvets skönhet — kärleken.
om det och trodde, att det begrafts för
Tack vare läkarens omsorg har Marie
alltid. Förliden höst öfverraskade emel¬
undgätt att bli dömd som fadermöder¬
iertid?Deutsches Volkstheater'’ med att
ska. Hon känner ej heller nägra sam¬
tillkennagifva dess snara premiär.' Deut¬
vetsförebräelser öfver hvad hon gjort.
sches Volkstheater'' är för Wien hvad
Hennes minnen störas blott af att hon
Brahms scen är för Berlin, och man
lvingats inse, att Max ej älskat henne,
Shar här stort förtroende till herr Weis¬
som hon önskat. Hon grips visserligene
se’s förmäga som direktör. Ilans glän¬
ibland som af fasa, när hon tänker till¬
sande ensembie borgar alltid för intres¬
baka pä allt det fruktansvärda hon upp¬
santa uppföranden, dessutom har ju
lefvat, och hon förstär sig inte riktigt
Schnitzler, P’vär'’ diktare, naturligtvis här
själf i grunden. Hon förstär inte, att
en mycket stor publik. Man motsäg sä¬
hon kan och vill lefva vidare: ’’Hvad är
lunda kvällen med de mest spända för¬
du för ett väsen, som förmär resa dig
väntningar — hvilka dock tyvärr ej skulle
frän ett sädant öde som frän en vild
— och vaknar — och lefver? Och
heit uppfyllas.
Der Ruf des Lebens'’ är ej ett barn
— längtar att lefvar?'
af äkta Schnitzlersk anda. Man häpnar
En diktare äger naturligtvis rätt alt
att diktaren, som framför allt vetat att
ocksà söka sceniskt gestalta dylika psy¬
snillrikt och djupt psykologiskt belysa de
kologiska problem, men man fordrar dä
ARTHUR SCHNITZLER.
enklaste drag och handlingar, griper till
att hans figurer skola vara gripna ur
bloddrypande kraftmedel och traktar efter
den verkliga mänskliga tillvaron, att nä¬
togo till flvkten. Af hvad anledning och
skräckinjagande effekter.
got af, lifvets pulsslag skola förnimmas.
hvems skuld det var vet ingen. Ingen
Den 26-äriga Marie Moser känner vid
Det är detta som saknas i det Schnitz¬
utom Maries fader som själf varit den
tiden för styckets början ännu intet an¬
lerska stycket. Denne löjtnant Max! En
skyldige och som nu med hän och ska¬
nat om lifvet än hvad hennes drömmar
uniform, ett det naivaste exempel pä den
deglädje berättar det för sin dotter, just
och önskningar vetat att förtälja. Hon
P’oemotständlige, lättsinnige, dödsförak¬
dä hon ser ryttarne draga förbi och
har endast gätt upp i att plikttroget vär¬
tande löjtnanten'’ — och hvilken upplaga
tror honom den hon älskar vara bland
da sin fader, som i samvetslös egoism
i ordningen af denna urgamla ärgäng?
dem. Maries lättsinniga lilla kusin Ka¬
gjort henne till sin slafvinna, natt och
— Att öfversten skjuter sin trolösa hust¬
tharina bringar henne emellertid det
dag fjättrad vid hans sida. Till tack för
ru — det mä sä vara skick och bruk
glädjande budskapet att Max ej dragit
att hon uppoffrar sig lönas hon med
bland officerare, men än mer uppröran¬
bort, att han ännu Skall stanna en natt
all möjlig retlighet och elakhet. Intet un¬
de ter sig hans handling att sända sitt
i staden — och att han ännu ej glömt
der att hon längtar bort frän denna
regemente i döden, dä han läter ana
henne. Maries längtan blir henne öfver¬
plägoande ut till lifvet. Hon stär i be¬
att motivet endast är personlig hämd¬
mäktig. Fadern som vill hälla henne till¬
grepp att följa en stillsam sommarkär¬
känsia, lefnadströtthet — och har föga med
baka, förgiftar hon och utan tvekan
lek, dä det '’vidunderliga'’ möter henne
upphöjd patriotism att göra. — Den gamle
skyndar hon bort — till Max.
och länkar alla hennes tankar och dröm¬
Moser verkar i sin ensidighet nästen ka¬
I nästa akt befinna vi oss hos löjt¬
mar in pä en ny väg. Pä den enda bal,
rikatyr. Han har ej ett enda försonande
nant Max, kvällen före utryckningen.
hon nägonsin varit med om, har hon
drag. Men denna af älder förstelnade
En som det synes onödigt blodig epi¬
lärt känna ’Löjtnant Max'’ vid Pbläa
ondska räcker dock à andra sidan ej
sod inleder den. Ofversten öfverraskar
— och frän denna natt
till att förklara dotterns däd. Dessa män¬
kyrassiärerna“
sin fru, Irene, hos Max och skjuter hen¬
gar all hennes längtan till honom. Hon
niskor äro tyvärr inga människor; de
ne. Max var redan förut dödens man
gör upp de förvägnaste planer, i sina
lantasier är hon beredd till hvad som enligt hvad som tidigare pä det trovär- äro problem. Marie förstär inte sig själf