— det är i och för sig intet fel — men
illa är det att ej heller äskädaren kan
förstä henne.
Enligt uppgift utspelas stycket i Wien.
Men Marie är ingen typisk Wiengestalt
som t. ex. den oförlikneligt intagande
Christine i Schnitzlers'Liebelei', hvars
starka personlighet höjer henne högt öf¬
ver massan utan att beröfva henne det
lypiska.
Schnitzler har icke skänkt denna Ma¬
rie mycket, som läter en ana hvar hon
hör hemma, öfver hufvud taget är all
lokalfärg utplänad. Stycket försiggär i
landet ’ingenstans'' och man frestas tro
Schnitzler sökt svepa in det hela i dimma
för att göra dessa krassa händelser mera
trovärdiga, ty hvad de äro men allt
utom '’wienerisch'. Alla de vaga be¬
teckningarna — de “bläa kyrassiärerna“
den namnlösa P'löjtnant Max'’, fantasi¬
drabbningarne — en förfelad ansats.
Ha Eprnorzk som Max.
Schnitzler är sà helt igenom wienare,
en vära dagars wienare, sä modern, sä
fullt ut sin samtids diktare, att när han
ej häller sig till Wien betyder det ett
förnekande af hans starkaste, ursprung¬
ligaste egenart. Hvad ett dylikt missgrepp
ger för resultat lärde oss redan det tom¬
ma renaissancedramat?’Der Schleier der
Beatrice“ — och" Der Ruf des Lebens“
endast bekräftade den erfarenhet man
gjort. Sà snart Schnitzler ej känner sig
fullt hemmastadd — och det gör han
verkligen endast i sin stad, i Wien —
dä blir han osäker, karaktärerna bli
färglösa, handlingen förlorar sin äkthet,
krassa “coups de théätre“ fä ersätta den
naturliga tragiken: per akt eit lik!
Hur annorlunda framstod ej Schnitz¬
ler i sin sista, friska enaktare, som förra
vären väckte till lif en storm af munter¬
het.
*Comtesse Mizzi“ är en liten bild frän
THALIA
Ha Homma som Moser.
Wiens societé sà skarpt träffad som det
dessutom lyckats Schnitzler högst i''Rei¬
gen'’ och tillika bitande kvick. Det är
ett litet skissartadt, satiriskt mästerverk —
intet ord för mycket, intet för litet och
hvarje dikteradt af intimaste miljökän¬
nedom.
Denna senare egenskap delar ?’Com¬
tesse Mizzi' ocksà med Schnitzlers fram¬
gängsrikaste och bästa verk,?' Liebelei'',
om det ocksà för öfrigt ej uppvisar den
minsta likhet. Diktaren, som i 'Com¬
tesse Mizzi'' leende gisslar en hei de¬
kadent människoklass visar i ' Liebelei''
sitt mästerskap pä ett helt annat omrä¬
de. Hur gripande enkel är ej Christines
listoria och hennes stilla martyrskap!
Schnitzler har skrifvit mycket ester
'Liebelei'' men aldrig nägot jämförligt
ätminstone ej nägot skädespel. ''Frei¬
wild'' frän 1898 uppnädde visserligen en
rätt stor framgäng,?Das Vermächtnis''
gafs pä Burgteatern, likaledes'Zwi¬
schenspiel''’Der Schleier der Beatri¬
ce'’ upptogs däremot endast med tvekan
och numer har ocksä?'Der Ruf des Le¬
bens“efter blott fä föreställningar lagts ned.
Varaktig betydelse för scenen äger
utom ''Liebelei'' och’’Comtesse Mizzi''
endast’’Lebendige Stunden'', fyra syn¬
nerligen ansläende enaktare, som under
en hei säsong ständigt stodo att sinna
pä repertoaren.
Sedan '’Liebelei'’ vänta vi pä den sto¬
ra verkligt betydande framgängen. En¬
dast pä inhemsk botten stär den att
vinna för diktaren. — Det har nyligen äter
*'Comtesse Mizzi'' visat pä lustspelets
omräde, och därför kan det endast vara
att önska och hoppas att Schnitzler ock¬
sà hvad dramat beträffar snart skall fin¬
na en väg tillbaka till sin konsts enda
verkliga hemort
M. voN EHRENTHAL.
Dramatiska teatern.
Schnitzler: Släktingar. — Damen
— Pä „Gröna
med dolken.
Papegojans.
Schnitzler är en dramatiker med no¬
vellistisk läggning. Den dialogiserade no¬
velletten är kanske den form, inom hvil¬
ken han nätt högst. Hans bästa drama¬
tiska arbeten, “Liebelei“ skulle nog som
novell tett sig ännu mer fulländadt. Mau¬
passant är säkerligen ocksä den författare,
frän hvilken han hämtat de starkaste in¬
trycken.
Hrad jag beundrar mest hos Schnitzler
är detaljernas subtilitet. När jag tänker
tillbaka pä de Schnitzlerska skädespel,
jag sett, är det nyanserna, jag främst
minns, t. ex. värblomningen i “Liebelei“,
kransen pä balkongen iDie Gefährtin“
och mänga andra. De äro äfven bäst
sceniskt tänkta och af utomordentlig verkan.
Bland de tre enaktare, som bilda Dra¬
matiska teaterns senaste program, fram¬
träder det novellaktiga mest i den andra.
Hur mycket lättare läte ej visionen in¬
för taflar, berätta sig än sceniskt fram¬
ställas med hjälp af en dubbei scenför¬
ändring. Det inledande mötet i muséet
är skildradt med Schnitzlers finaste konst.
Där räder en betagande slämning. Orden
äro fyllda af aningarnas rädsla och
det förgängna — exemplets — spök¬
bild. — En gift kvinna, som strider med
sig själf under det hon lyssnar till vän¬
nens dödsföraktande, bestormande kär¬
leksförklaringar, ser plötsligt hur den om
henne erinrande bilden pä muséiväggen
fär lif. Hon upplefver själf denna gamla
italienska mälnings tillkomsthistoria.
Kvinnan med dolken har nyss dödat
sin älskare. Den hemvändande mannen
försmädde att göra det, och inför den
fullbordade handlingen tänker han endast
pä att föreviga den och griper beun¬
drande till penseln. Konstnären är star¬
kare än allt annat inom honom.
Den modärna kvinnan lefver, som sagdt,
igenom denna episod, dock utan det tra¬
giska slutet. Den italienska delen af
stycket, skrifven pä vers, är betydligt sva¬
gare. Hur matt och utan karaktär fram¬
stär ej Schnitzlers vers vid sidan af hans
prosa.
7Damen med dolken“ tillhör enaktar¬
cykeln “Lebendige Stunden“ hvilken är
byggd pä en och samma grundidé.
(Lebendige Stunden“ — det är de stora
upplefvelserna, dä konsten blir till.
Man kan stä nägot tvekande inför den
lösryckning, Dramatiska teatern företagit.
Det räder ingen brist pä fullt själfständiga,
spelbara enaktare af Schnitzler. Det är en
genre, inom hvilken han excellerat.
Bland dylika verk torde•Pà Gröna Pa¬
pegojan“ stä främst i fräga om uppslagets
genialitet. Dialogen äter har förlorat näg¬
ra af de bästa och mest karaktäristiska
Schnitzleregenskaperna. Det spröda, in¬