THALIA
#
pä andra som om det gällde honom själf.
gaste reaktions tjänst, att vi äfven af
gift. En insiktskull publik skulle ock öf¬
Rademacher, en afsigkommen tidnings¬
detta skäl mäste anse verket förlegadt.
verse med den franske akademikern so¬
man, vill veta hur länge han ännu har
Författaren, som pästäs vara en bekän¬
ciologens anspräk i detta afseende, om
kvar att lefva. Dr Halmschläger svarar
nelsetrogen katolik och är en öfvertygad
PBarrikaden'' blott vore ett konstverk af
undvikande, ännu med tankarna pä kafé¬
monarkist, tager parti sä ensidigt, att
hög rang, sà hög att uppmärksamheten
besöket och kollegan som väntar: — För¬
han nästan själf afsäger sig alla anspräk
droges bort frän den i eit politiskt och
klara er närmare, men, jag ber er, sä
pä att blifva bedömd ur andra än parti¬
socialt partis tjänst anordnade uppläs¬
kortfattadt som möjligt. Jag har ännu
* Synpunkter.
ningen af en serie aktuella, nästan dags¬
tvä rum kvar. Tänk efter om hvar och
Och frän dessa till de konstnärliga
politiska konflikter och fästes vid män¬
— Rade¬
en skulle hälla pä sä länge“.
är ett stort steg.
niskoskildringen. I vär egenskap af fa¬
macher lyekas emellertid öfvertala dr
Haaaun Harnas.
briksägare eiler fabriksarbetare äro vi in¬
Halmschläger. I stället för att uppsöka
tresserade af utgängen af vära respekti¬
kaféet tillmötesgär han Rademachers ön¬
ve intressens kamp — pä teatern söka vi
skan och far att hämta den bekante
andra synpunkter, andra värden; den dis¬
DRAM. TEATERN.
diktaren Weihgast.
kussion som där borde föras ligger
Under tiden anförtror Rademacher sin
i ett annat plan än det hvari debatten
olycksbroder, skädespelaren Florian Jack¬
Schnitzler:“ Den sista maskeraden“.
om dagens kamp för tillvaron besinner
werth, att han skall fä besök. Sä här pä
sig. Paul Bourget predikar här ett ka¬
Schnitzler är läkare. Flera gänger har
sjukhuset äro de goda vänner, men, som
pitel af det moderna arbetets historia,
S han ocksá lätit sina erfarenheter pä detta
Florian anmärker, hade han uppträdt och
sedd ur partisynpunkt, liksom han förut
omräde komma diktaren till godo. Det
den andre skrifvit en nedgörande kritik,
predikade ett kapitel ur otrons och skils¬
är ingen tillfällighet att sjukhusluften känns
sä hade de kanske varit dödsfiender. Det
mässans historia, arrangerad pä sam¬
sä äkta alltifrän början i“ Den sista mas¬
är med feberaktig spänning Rademacher
är det
bägge fallen
ma sätt.
keraden“ och att orden som kollegerna
afvaktar den store Weihgast’s ankomst.
en partikämpes stridsskrifter, hans pro¬
växla fätt en sä öfvertygande doktorsklang.
De ha förr i världen varit goda vänner
paganda vi fä till lifs — och i de
för tjugofem är sedan. Samma ut¬
bäda närbesläktade verken lä rent konst¬
— men hur skilda ha ej
gängspunkt
närliga, rent litterära, rent dramatiska
vägarne sedan kommit att löpa — Weih¬
hänsyn i ungefär lika hög grad vika
gast’s högre och högre uppät, Rade¬
för andra, ett dramatiskt konstverk ovid¬
machers allt längre och längre ned, den
kommande.
förres mot rikedom och ryktbarhet, den
Det var för fackföreningsagitatorns
senares mot släp, fattigdom och sjukdom.
skull Chela Paris“ skulle se “Bar¬
Hvad är det att längta efter nägon
rikaden“, ty reklamen förfelade ej
man häller kär mot nägon, man hatar,
det ypperliga tillfället att genom att etab¬
gen som man hatat hela lifvet, men som
lera ett af författaren själf förnekadt sam¬
man glömt alt slunga sitt hat i ansiktet“.
band mellan denna figur och den all¬
Rademacher är rädd att han ej skall lefva
bekante Pataud, de parisiska elektriciteis¬
tillräckligt länge, att han skall dö innan
arbetarnes '’strejkkung'’, göra stycket till
Weihgast hinner komma, Florian före¬
en sevärdhet, en altualitet af första rang.
slär honom att ta en liten inledande re¬
Under den säsong härom äret, dà?'Bar¬
pitition, sä han bättre skall gä iland med
rikaden?’ drog fulla hus till Vaudeville,
sin uppgift och börjar spela den väntades
skrefs det tidningsartiklar i legio om
roll. Rademacher följer ocksä uppma¬
stycket, bl. a. af mäster Pataud själl;
ningen och lättar sitt hjärta som om han
denne syndikalisthöfding ökade därjämte
talade till Weihgast själf: -Du inbillar dig
den allmänna förlustelsen genom att be¬
Jag har
ha varit för mer än jag.
gära ett par orkesterfätöljer af den ele¬
genomskädat dig, men inte bara jag utan
gante akademikern, som villfor hans be¬
ocksä din hustru — redan för tjugo är
gäran. Men intet af allt detta lika litet
sedan. Under tvä är skänkte hon mig
som Patauds förresten grundligt miss¬
sin kärlek, kom hon till mig, fylld af
lyckade tilltag att resa land och rike
vämjelse öfver din ynklighet — men
kring med en föreläsning om 'Barrika¬
jag var för fattig och hon för feg, där¬
den'' förmädde skänka stycket mer än en
för stannade hon hos dig“.
rätt efemär ryktbarhet. Den konstnär¬
Man förstär, hur gränslöst Rademacher
ligt omdömesgilla delen af den parisiska
längtar efter att fä förödmjuka Weihgast,
kritiken dräpte stycket med det pästäen¬
och det är med en viss bäfvan man ser
AkrnUR ScHNITZLER.
det, att dess träffsäkra figurer förhälla
den verklige anlända och öfvertaga sin
sig till förebilderna som fotografier, ic¬
af Florian hittills uppburna roli. Weih¬
*Häll nu inte pä sä länge här igen“,
ke som porträtt. Bättre kan deita ej sä¬
gast är idel välvilja. Till en början kom¬
säger dr Tann till dr Halmschläger.An¬
gas. Och just porträtt — ej fotografier,
mer sig Rademacher heller inte för med
nars gär jag före till kaféet“. Likgiltig
är det vi vilja se pä scenen.
att svara annat än likgiltigt och undvi¬
och otälig slär han sig ned vid bordet
Härtill kommer ock att de tider länge¬
kande. Den afundade, berömde diktaren
och bläddrar bland nägra papper under
sedan äro förbi hos oss, dä vi i trög
klagar i sin tur rätt bittert öfver silt öde.
det att den andre börjar sin lilla komedi
oberördhet kunde nöja oss med att lyss¬
De yngre söka detronisera honom och
med att muntra upp ett par dödsdömda.
na till ekot af de sociala samman¬
behandla honom med hän och öfverläg¬
Med Florian Jackwerth gär det ju lätt —
drabbningarne ute pa kontinenten.
senhet. Hvad hjälper det att man sträf¬
han anar ingenting själf —, Rademacher
Utan att förlora oss i fraser hafva vi i
vat och sökt göra sitt bästa. Var glad,
däremot har en säkrare förkänsla af hvad
Sverige gätt längre än Centraleuropa pä
säger han till Rademacher, alt du slup¬
som väntar honom. Hur verkningsfull
de stora arbetskonflikternas omräde.'Bar¬
pit ifrän att göra sädana erfarenheter som
är inte denna första grundton af den ut¬
rikadens“ nyheter äro “vieux jeux“ för oss.
jag. En tröst har han i alla fall — sin
slitna yrkesmässigheten som bryter sig
Och till sist! Paul Bourgets belys¬
hustru. Hon förstär att äterskänka honom
mot döendes ängest. Man vill ju all¬
ning af kampen mellan kapital och ar¬
bete är sà afgjordt ställd i den orubbli- tid tro att en läkare skall räkna pulsslagen tron pä sig själf, att ge honom skapar¬