kraft och lifsglädje. Skulle han förlora
henne, vore det ocksä slut med honom.
Nä, men hvarför ville du jag skulle
komma, frägar äter Weihgast, hvad kan
jag stä dig till tjänst med? “Ingenting, in¬
genting“ svarar Rademacher, 7jag ville
bara fä träffa dig en gäng till — min
gamle vän — det var allt!“
Doktorn är nägot förvänad, när han
följer Weihgast ut och fär höra, att in¬
genting af vikt blifvit yppadt.
Florian nalkas ocksä senare sin vän
med den mest spända förväntan alt fä
veta hur mötet aflöpte.
Rademacher hör ej pä honom — med
den lifströttes förakt utbrister han: •Hur
ömkliga äro ej de människor, som ännn
mäste lefva i morgon.“ När Florian vi¬
dare plägar honom med frägor, fort¬
sätter han: “Hvad har jag med honom att
göra? Hvad angä mig hans lycka och
hans sorger? Hvad hade vi bäda egent¬
ligen att säga hvarandra? Säg — hvad?
Hvad har en af oss att göra med de
människor, som ännu i morgon skola fin¬
nas till?“ — Och därmed sjunker han
samman.
Den replik, detta lilla mästerverk myn¬
nar ut i: •Hur ömkliga äro ej de män¬
niskor, som ännu mäste lefva i morgon“
är lbsenskt fyllig. Den skänker det
ljus, i hvilket hela stycket bör ses — är
det stora ögonblicket — vdie lebendige
Stunde.“
Det ligger en aning af otrolighet i den
Rademacher’ska repetitionen. Sä mycket
länge buren, förgrämd bitterhet tar sig
svärligen ett sädant uttryck. Deita uns
för mycket af konstruktion uppväges emel¬
lertid och öfverskyles fullkomligt af det
psykologiska djup och den öfverlägsna
genialitet, hvarmed motivet genomförts.
Vid utförandet pä Dramatiska teatern
uppburos endast tvä af rollerna pä eit
tillfredställande sätt, men som väl — de
viktigaste. Hr Palme som Rademacher
hade fätt nägot af döende i sin stämma.
Masken var utmärkt, hans sätt att be¬
trakta Weihgast träffande och äfven steg¬
ringen vid det starkare utbrottet väl af¬
vägd. Hr Bror Olssons framställ¬
ning af Florian var buren af en viss
fantasi och ägde goda detaljer. Ett ännu
noggrannare utarbetande skulle emellertid
inte skada. Hr Palmne talade kanske väl
mycket till publiken under Trepetitionen“
men hr Olssons Florian bör naturligtvis
i hvarje fall ändä med växlande uttryck
och gester pä det lifligaste följa hvarje
ord Rademacher säger. Hr Lindberg
började med den visserligen snart rättade,
men sanitärt monstruösa ätgärden att
lägga sin öfverrock pä den lungsiktiges
säng. En karaktäristisk tanklöshet. Unge¬
fär i sä pass grad hade hr Lindberg
gjort sig möda att tänka sig in i sin roll.
Hr Nilsson ägde intet af det typiskt
läkareaktiga — för att nu inte tala om
hr Högel. De i början af min artikel
framhäfda läkarenyanserna kommo pä
längt när ej alla till sin rätt. — En dik¬
tare skrifver nu en gäng inte repliker för
THALIA
att de skola sväljas och ätas upp af skä¬
despelarna, fastän han ofta nog fär finna
sig i en sä kannibalisk behandling.
7Pä gröna papegojan“ hade hr Hed¬
qvist’s Henri ej ytterligare närmat sig
fulländningen — däremot visade sig hr
Linden om möjligt ännu förträffligare
som ledare af massorna.
Gusrar CoLLInN.
SCHNITZLER-KOMEDIER I ROM.
WITeater Metastatio, det forna Teater Pal¬

lacorda, där Adelaide Ristori är 1845
lör första gängen uppträdde inför Roms
publik, har efter en läng period af tillba¬
kagäng vaknat upp till ny blomstring. Man
har helt originellt funnit pä att hvarje afton
uppföra fyra enaktare — en idé som hittills
visat sig lycklig. Pà angifvet klockslag bör¬
jar hvarje enaktare, och biljetter kunna er¬
hällas för hvar och en särskildt, Bland
den sista veckans talrika nyhieter förekomma
tvä af Arthur Schnitzlers enaktare, en frän
Anatole“' ochLitteratur“. Deras öde
bief miycket olika. Den första ur'Anatole“
intresserade till en början publiken mycket,
men slutet, som ej är teatraliskt effektfullt,
verkade en smula bizarrt pä italienarna.
Den roande skribentkerrikeringen väckte
däremot den romerska publikens bi¬
fall. De undermäliga författarne uppträda
särskildt i Italien nied de betänkligaste la¬
ter, hvarför Schnitzlers satir rent af kom
publiken att jubla. Bland kritikerna pri¬
sade märkligt nog just de Schnitzler högst,
livilka bort känna sig mest träffade. Ocksä
en framgäng af ej sä alldagligt slag!
MUSIKBREF FRAN
GOTEBORG.
(FRAN PTHALIAS“ KORRESPONDENT.)
m jag nu först nämner nägot om
□ det Ranftska operettsäll¬
skapet, sä är det ej därför, att jag
skulle vara nägon flitig besökare af dess
föreställningar eller anse dem vara af den
konstnärliga betydelse att kunna tilldraga
sig stockholmarnes synnerliga intresse.
Hvad det här presterar har man förut
framfört i hufvudstaden och dess premi¬
ärer, om hvilka ett omnämnande ju kun¬
de erbjuda ett visst intresse i sä motto
att det gäfve en inblick i göteborgarnas
smakställning till operettens lätta genre,
har jag icke haft tillfälle att bevittna med
undantag af 7Frihetsbröderna“ emedan
min plikt att referera konserterna, dä de
inträffa samma afton som första teater¬
föreställningarna dragit mig frän de se¬
nare.
Gôteborgs teaterpublik har nu i ät¬
minstone nägra säsonger varit myeket
förtörnad pä dir. Albert Ranft för att
han drar hit ned och läter här sä länge
stanna den “sämre“ afdelningen af hans
operettpersonal. Man ser däri en oför¬
svarlig nonchalans och ett nästan cy¬
niskt förakt för vär teaterpubliks smak¬
och omdömesförmäga. Och med rätta,
synes mig. Dock anser jag att man gär
för längt i sina fordringar pä teatersujet¬
terna, dä man i fräga om “Frihetsbrö¬
derna“ gör anspräk pä att de skola sitta
inne med den rätta traditionella stilen för
ätergifvandet af detta i sin väg rent
klassiska verk, utan hvilken det faller
till jorden. Men vet vederbörande, att
man förlorat sugen pä traditionen, sä
vore det ju bäst att hälla sig till“Dol¬
larprinsessan“ Glada änkan“ m. m. af
samma sort, där den “sämre“ delen af
operetten med nägon hjälp frän den
bättre kunde bjuda pä nägot sä när ac¬
ceptabla framställningar, liggande pä dess
konstnärligt naiva nivä. I alla händelser
är det synd om fröken Vifstrand, den be¬
gäfvade unga sängerskan med sitt äkta,
friska operettlynne, att hon aldrig finner
tillfälle lära sig sjunga. Hon skulle
kunna bli en bra sängerska.
Af konserter som hällits under
denna säsong, vill jag särskildt anteckna
Henri Marteaus och Wilhelm Stenham¬
mars Beethovenafton i Konserthuset,
Aulinska kvartettens konsert i Handels¬
institutet med hr Sal. Smith som med¬
verkande, Göteborgs symfoniorkesters
konsert, ocksä med biträde af hr Smith,
samt senaste symfonikonserten, hvarvid
bl. a. förekom en repris af Richard
Strauss'“ Don Juan“, tondikt till Nicolaus
Lenaus skaldefragment.
Att Beethovenaftonen skulle finna full¬
lödiga tolkningar, präglade af de bäda
konstnärernas djupa uppfattning af och
pietet för den store mästaren i de verk,
som framfördes: violinsonaterna C-moll,
G-dur och A-dur-Kreutzersonaten, faller
nästan af sig själf.
Hr Smith slog mycket an à de bäda
konserterna. Rösten är bra bibehällen,
liksom sängaren allt fortfarande igen¬
kännlig i den plastiska bredd, han vet
att gifva ät Cesar Francks “Panis ange¬
licus“, liksom den nägot kärfva objek¬
tivitet, han underskjuter sina tolkningar
af sä lyriskt färgmättade, vemodsburna
sänger som Schuberts UIhr Bild“ och
Tschaikowskys till orkesterackompagne¬
ment utförda (Sehnsucht“ som dock
lyckades bättre än den förra. Genom¬
musikaliskt sjunger ju alltid herr Smith
och det är det, som alltjämt — nu efter
ätskilliga ärs tystnad — räddar honom
ät publikens stora sympatier.
Aulinska kvartettens konsert, där äfven
professor Neruda och Sal. Smith med
altviola i Brahms sextett biträdde, blef
en glänsande succès. Sä ock Nerudas à
söndagskonserten för andra gängen spe¬
lade 7Frän Böhmerwald“ en melodiös
hälla sig à repertoaren.
Detta blir knappt fallet med den vis¬
serligen storslagna men föga populära
Strausska tondikten.
50