Liebeler

box 13/3
Liebelebzenüssans ! Wien.
WIEN i mars.
Liebelei är ett or orr är svärt att
översätta, Kärlek i diminutiv — men
därför ej liktydigt med flirt och trams.
Alskog' vore kanske det närmaste, men
ocksä det har en för djup och för roman¬
tisk färg. Det är, för att tala med Mo¬
landers Cyrano, 'en lek som är oss kär,
där vi med rosenbläck emellan kär och
lek ha skrivit bindestreck', Men en lek
som trots allt är nära besläktad med de
stora orden liv och död.
SSchnitzler# mest wienska novell Liebe¬
lei“ gär för tillfället 1 Wien säväl pä film
som scen, och wienrn: gräter i floder
över Christine Weyhrings öde. — Tvä unga
män lära känna var sin Wienflicka, Mizzi
Schlager och Christine (Christl) Weyhring.
Mizzi är en typisk '’süsses wiener Mä¬
derl“, livad och glad, litet lättsinnig och
litet trofast — hur som! Hennes goda vän
är av annat slag — men var det sä gott
att veta? Under det att Theodor''Dori“
och Schlager-Mizzi lekr med kärleken,
utan att bränna sig, de fröjdas barr ät
skenet och värmen, s“ blir leken för Fritz
och Christl allt ödesdigrare Fritz har
förut haft ett förhällande med en gift fru.
Det tillhör redan det förgängna, men hen¬
nes man baronen har fätt reda pä det, och
enligt dätida gängse hedersbegrepp utma¬
nar han rivalen till duell. Fritz berättar
för Christl att han mäste resa bort nägra
dar, och han ber vännen att inte säga
nägot som kunde göra Christl orolig. Ba¬
ronen har första skottet. Det andra blir
aldrig avlossat. Fritz har träffats dödligt.
Den sista scenen, när Christl underrät¬
tas om vad som hänt, utgör otvivelaktigt
dramats huvudpunkt. Hur hon längsamt
fattar hela vidden av vad som har skett
och fär veta av vilken orsak duellen ägt
rum. — ''För en annan kvinna? Men vad
var dä jag för honom?“ frägar hon. De
andra, fadern, Dori och Mizzi, stä svars¬
lösa. Sà gär hon lugnt sin väg — men
endast till trappuppgängens fönster. Där
kastar hon sig ut i mörkret.
Pjäsens och filmens version gär nägot
i sär. Pä scenen räder en kärvare, all¬
varligare ton. Här träder kärleksproble¬
met mera i förgrunden. För Fritz är det
hela en episod, om än allvarlig —
Christl gäller det livet. Paula Wesselys
spel var bäde upprirande och uppbyggan¬
de i sin absoluta fränvaro frän effekt¬
sökeri.
I filmen ür intresset mera koncentrerat
kring duellen. Den militära hedersdom¬
stolen som fastställt duellens nödvändig¬
het har uppsatt ovanligt skarpa villkor.
Fritz vän Dori upp.öker översten, skild¬
rar det helas meningslöshet och ber honom
läta ändra villkoren till en harmlös, vanlig
duell, där bäda kunna skjuta i luften. Den¬
na Doris aktion var ett oerhört tilltag, och
han mäste betala det med avsked frün det
militära. Man päminner sig att Schnitzler
gick förlustig sin nilitära rang, regements¬
läkarens, genom att angripa duellerandet.
Aven Magda Schneid: spelar Schnitz¬
lers Christine och hennes smärtfyllda upp¬
vaknande med verkligt gripande enkelhet.
Mera rörande i sin övergivenhet än Paula
Wesselys starka förtvivlan. Filmen ger
dessutom scener och tidsbilder frän det
gamla Wien. Jag tror knappast det fanns
nägon bland de lättrörda wienarna som
inte hade näsduken i beredskap pä bion,
och pä teatern var det direkt genant med
all pudfing och krigsmälning under mel¬
fanakterna.
Mélange.