ereme re er m
lycka pä scenen, än af sporsmälet, huru¬
vida det har utgätt ur grunden af hans
själslif och pä hvad sätt det förhäller sig
till hans tidigare arbeten.
Sällan har väl i modern tysk litteratur
en debut varit sä lysande som Arthur
Schnitzlers med den lilla dialogsamlingen
Anatol. Det lättsinniga Wien framträder i
denna bok, som det är — lättfärdigt och
satiriskt, vemodigt och kvickt, världsklokt
voch kvinnoklokt. Mycken erfurenhel finnes
här 1 sammanträngd form och med öfver¬
lägsen ironi och själfironi meddelas den.
Pä nägra fä blad har här tecknats en i
länga tider bestäende bild af amouretter¬
#nas och chambrés séparées' och ungkarls¬
hemmens Wien, och roande ür pähittet att
läta den tidt och ofta förälskade Anatol
och hans klartänkande vän Max före¬
komma i alla dialoger, belysas frän olika
sidor och ses i förhällande till olika kvin¬
nor, till dess läsaren känner dem i grund.
Skädespelet Legenden visade med sitt
en smula tunga allvar Schnitzler frän en
fullkomligt ny sida. Här röjde sig först
hjärtemänniskan hos honom; den skarp¬
synte människokünnaren fanns däri och
ädagalade sin kunskap om männnisko¬
hjärtat. Stycket berör teatervärlden, som
sä mänga andra af Schnitzlers. Det är
ju den värld, hvari han tillbragt det mesta
af eitt lif, ehuru han länge praktiserat
Isom läkare. I detta skädespel protesterar
en ung man i ett samtal med andra mot
Flegenden om den vfallnas kvinnan, d. v. s.
1mot det svalg man söker befästa mellan an¬
(ständiga och oanständiga, häfdar, att man
genom ringaktning störtar de senare i af¬
grunden. Stycket visar, huru smäningom
svartsjukan med hänsyn till den kvinnas
föregäenden, som Fedor älskar, bringar
honom att andligen misshandla henne och
omöjliggèr deras samlif. Det är ett skäde¬
spel utan yttre glans, dock icke blott ett
ärligt arbete utan prunk, utan tillika ett,
som genom sin psykologi stär högt. Den
unga nybörierskan pä scenen däri är, med
längt mindre glitter, helt annorlunda äkta
än Sudermanns Magda i Hemmet.
Sä följde det fina och vackra lilla skäde¬
spel, som pä danska bär den nägot tvungna
och litterära titeln Elskorsleg (pä tyska
Liebelei, pä svenska Alskog), det stycke,
hvarmed Schnitzler pä teatern slog igenom.
Detta stycke är äter äkta wienskt, och
man kände mähända icke lifligare detta i
Osterrike än vid uppförandet i Berlin, där
det spelas nästan uteslutande af öster¬
rikiska skädespelare. Det ligger däri
samma blandning af hjärtlighet och världs¬
Verfarenhet som i det förra. Men här har
gracen kommit till, och den lätta munter¬
heten i första akten är en förträfflig bak¬
grund för allvaret och dödsbudet i den
sista.
Aret innan Elskousleg utkom, hade
Schnitzler utgifvit sin enda större berät¬
telse, den pinsamt gripande novellen Attf
d5, som med en grundlig psykologs forsk¬
ningsbehof skildrar en dödsdömds sista
lefnadsär, sädana de tillbringas under med¬
vetande om den förestäende döden, illu¬
sioner om bättring, aftagandet af viljekraf¬
ten, tilltagandet af den hänsynslösa egois¬
men, till dess slutet ändtligen kommer.
1898 utkom ett band noveller med titeln
Den vises hustru, förträffliga, upp¬
lefda berättelser, bland hvilka ett mä¬
stervärk, den sista, med namnet De dö¬
datiga, en med säker hand och säkert
öga utförd dissekering af ett kvinnohjär¬
ta, hvari det goda och sköna betyder mest,
men själfbehällelsedriften svämmar öf¬