rerree verenen gene arener
vetande cm den förestäende döden, illu¬
sioner om bättring, aftagandet af viljekraf¬
ten, tilltagandet af den hänsynslösa egois¬
men, till dess slutet ändtligen kommer.
1898 utkom ett band noveller med titeln
Den vises hustru, förträffliga, upp¬
lefda berättelser, bland hvilka ett mä¬
stervärk, den sista, med namnet De dö¬
datiga, en med säker hand och säkert
öga utförd dissekering af ett kvinnohjär¬
ta, hvari det goda och sköna betyder mest,
men sjalfbehällelsedriften svämmar öf¬
ver sina bräddar och utan att hon själf
vet därom ästadkommer det ovärdiga.
Hon ür gift. Hon har en afton äkt ut ur
staden för att med sin älskare kunna till¬
bringa en timme i fred under lugnt sam¬
tal med honom, dä vagnen välter, hans
hufvud krossas och hon efter att en stund
hafva hällit vakt vid liket räddar sig pä
flykten för att ej i onödan kompromette¬
ras. Hon älskade honom fullkomligt upp¬
riktigt. Under ängesten och upprördheten
öfver hans död tränger tanken pä egen
frälsning alla andra hänsyn tillbaka. Men
knappt hemkommen, är hon ur ständ abt
behärska sin rörelse och skriftar allt för
sin man.
skädespelet Freiwild ('Villebräd
för alla') och Ett testamente har
oppositionsandan mot borgeliga samhälls¬
fördomar, trotset mot den moraliska häf¬
den ányo kommit till orda hos Schnitzier.
Han svänger ju mellan de tvä polerna,
den kritiska förständsmänniskan och den
poetiska grubblaren. Här är det för¬
ständsmänniskan som talar. Det första
stycket vänder sig mot officersöfvermodet
gent emot kvinnor, som icke tillhöra so¬
cieteten, och innehäller ett angrepp pä
duellens idiotism och orättfärdigheten i
dess domslut.
Stycket har ungefär som i Frankrike
Paul Hervieuns alltför starkt lagts till rät¬
ta för tendensen, sä att de mindre värkar
som lefvande lif än som ett, värknings¬
fullt inlägg. Det andra stycket, som skil¬
drar den svära, slutligen omöjliga ställ¬
ning, hvari en ung kvinna, som lefvat
samman med sonen i en borgerlig familj,
kommer, dä hon efter hans död (pä grund
af hans pä dödsbädden uttryckta vilja)
blifvit upptagen i ett korrekt borgerligt
hem, är med en bitterhet lik den Huys¬
mans förr i tiden ädagalade, riktat mot
det officiella samhällets trängsinthet och
fariseism.
Sä fick fantasimänniskan i Schitzler
anyo luft i de tre smä enaktare, som
1899 utkommo under den gemensamma ti¬
teln Den gröna kakadun. I Pa¬
raceisus, som uppförts i Köpenhamn,
är den trolldom denne utöfvar hela hans
styrka och svaghet, en sinnebild pä för¬
tattarens. Det andra, egendomliga stye¬
ket, Lifsledsagarinnan, är ett ut¬
brott af författarens bitterhet och kvin¬
noförakt; det tredje, hvarefter samlingen
erhällit sitt namn, är det första uttrycket
för den grundäskädning, som nu fätt sitt
genombrott i hans sista arbete, hvari
värklighet och blott sken barockt och
hemlighetsfullt glida öfver i hvarandra.
Den gröna kakadun utspelas ome¬
delbart före den stora franska revolutio¬
nen i Paris, där — efter författarens egen¬
domliga hugskott — pé en krog skäde¬
spelare, läjda af värden, uppförs upp¬
rorsscener för blaserade aristokrater, tills
skämtet blir allvar, redan innan man rätt
vel om det stycket illustrerar sä att
säga Kirkegaards aforism: Det hände
pä en teater, att det tog eld i kulisserna.