—
fattarens. Det andra, egendomliga stye¬
ket, Lifsledsagarinnan, är ett ut¬
brott af författarens bitterhet och kvin¬
noförakt; det tredje, hvarefter samlingen
erhällit sitt namn, är det första uttrycket
för den grundäskädning, som nu fätt sitt
genombrott i hans nista arbete, hvari
värklighet och blott zken barockt och
hemlighetsfullt glida öfver i hvarandra.
Den gröna kakadun utspelas ome¬
delbart före den stora franska revolutio¬
nen i Paris, där — efter författarens egen¬
domliga hugskott — pa en krog skäde¬
spelare, läjda af värden, uppföra upp¬
ronsscener för blaserade aristokrater, tills
skämtet blir allvar, redan innan man rätt
vet om det stycket illustrerar sä att
säga Kirkegaards aforism Det hände
pä en teater, att det tog eld i kulisserna.
Pajas kom för att underrätta publiken där¬
om. Man trodde, att det var ett skämt
och appläderade. Han upprepade det:
man jublade ännu mera. Sà misstänker
jag att världen kommer att gä under an¬
der allmänt jubel frän kvickhufvudenas
sida: de tro, att det hela är ett skämt.
Nu följde af Schnitzler en bok med ti¬
tein Bunddans, en ny serie dialoger,
hvari sexuella förhallanden behandlas
med öfverlägsen kvickhet, ungefär som
1 den franska litteraturen af fru Marni
eller Lavedan. Denna bok fins emeller¬
tid icke i bokhandeln, i det författaren
blott skänkt den i nägra fá exemplar till
sina vänner, dä han, som han i företalet
säger, abt han icke vill utsätta sig för
de missförständ, dumhet och illvilja otvif¬
velaktigt skulle sätta i svang.
Och sà har 1901 utkommit detta märk¬
liga skädespel Beatrices s1öja, som
trots ofullkomligheterna i handlingens
motivering är det fylligaste uttrycket för
Schnitzlers lifsäskädning, sädan den au
utbildat sig. Högst betecknande är det,
att handlingen försiggär i Bologna dagar¬
ne strax före Cesar Borgias ankomst
framför murarne med en mäktig här, mot
hvilken intet försvar med stadens svaga
krafter tjänar nägot till, sä att alla in¬
se, att allmän nedsabling förestär.
Ungefär som Renan i Abbedissan af
Jourre“ har Schnitzler drömt em huru ett
sädant förutvetande om omedelbart före¬
stäende död och undergäng skulle värka
pä sinnena, särskilt pä de erotiska kän¬
slorna, sädana dessa under renässancen
formade sig, och har besvarat detta spors¬
mäl med virtuositet. Men i styckets me¬
delpunkt stär en ung kvinna, ett sexton
ärs barn, hvilken syres som ett slags typ
skola symbolisera kvinnans väsen öfver
hufvud, trofast till sinnet, trolos i tankar
och drömmar, handlande och underka¬
stande sig rent mekamiskt, innerst inne
uban akuld. Fullständigt är hennes vä¬
sen icke tolkat. Hon, som en hei del
andra kvinnor i stycket, älskar dess huf¬
vadperson, en alltfor modärn gestalt för
renässanstiden, dessvärre till yrke förfat¬
tare och geni, utan att vi läsare äro 1
ständ att beundra honom sä, som det for¬
dras af oss. Där gömmes i honom för myo¬
ken gammal romantik, men otvifvelaktigt
jen god del af Schnitzlers eget väsen. I
beundran för honom har dock författaren
mest uttryckt hünförelse för konsten som
det enda i förgängligheten fortlefvande.
1 stycket áro den svarta och den röda
träden Schnitzlers författarskap hopflä¬
tade: kvinnors skönhet och konstens
prakt göna lifvet rikt; lyckans dyrköpthet
och flyktighet gör lifvet tungt; ovissheten
om dödens närhet, gör lifvet till en saga.