Känns det skönnt? Aja, atminstone för der i mamelucker och kavalierer i fader¬
nigra timmar. Ingen funkis, ingen fran¬
mördare svänge om i valsen lika frisör¬
tanda, inget nationellt högtryck, bara
just och operettgalant som poikana
elegans, formfulländning, lätta och lätt-
och flickona i sista scenens nutismilj
färdighet — det er faktiskt som en vila
frän Pratern, den alltämt lika gammal-
efter et par verkors intensiva samtids¬
dags borgerliga nöjesparken.
studier i det medvetet antiwinska Tjec¬
För första gängen på länge är huset
koslovakien. Jag bestämmer mig för att
utsatt till matinépriser! — och publi¬
bli lat och lättfärdig och köper förty
ken är med på galoppen. Den vaggar med
en biljett till Operan. Man ger en var
huudena i takt med valserna, den se¬
tett baletter, och eftersom baletter och
ker rytmerna med dansande handrörelser,
pantomimer äro en särdeles sympatisk
hela parketten är ett enda gungande hay,
form av operakonst, har jag ett furtsligt
böljande efter, Strauss' trollsp. Men
nöje i den gamla salongen av vitt och
brevid mig sitter en silverhörig dam
guld och purpur — minsann sitter inte
med pannan mot handen och grâter i
den gyllene kronan och dubbelmonarkins
näsduken. Den gamla goda tiden är inte
fläkta on med Franz Josef 1:s nam¬
mer — minnen bli henne vermäktiga,
chiffer kvar over gamla keisarlogen i fon¬
och i morgen skall vardagen ter sta lika
den! Har man i revolutionsbradskan glomt
gra och hopplös omkring henne. Nu dric¬
att ta bort dubbelmonarkins emblem li¬
ker hon ett sentimentalt gläderus ur
som man i det republikanska Bratislava
dessa sprittande toner, som flöda direkt
försummat att ta ne kungskronan från
ur Wiens egen själ. Strauss' anda svä-
kröningsdomens spira? Förvisso inte, här
var alljämt över staden med sin in¬
är den habsburgska maksymbolen helt
smickrande charme, sin välighet, sitt
på sin plats, och wienarna ha sinne för
galanteri och sitt borgerliga svärmeri.
stil. Alljät lorgnetteras parketten av
När jag efter teatern kommer hem till
bildskön, förnämä damer, vilkas smy-
min egen gata, som groteskt nog heter
ken blixtra i de fyra logeraderas dunkel
Fleischmarkt, gora nattens flickor sina
framför kavalierernas frackbröst, allt
inviter med en grace och en belevenhet,
jämt dansar baletten klassisk tapets
som om deras arende vore en damernas
dans i svavande gazkjolar, alltät spe-
vals och icke en kamp för brödet.
lar man Strauss
Men eljest verkar Wien en mula
Kvällens program heter „Wiener-Wal¬
skrynkligt, som en kostym efter en av¬
zer och är sammansatt av gamla vals¬
magringskur. Och nog har staden dömts
cardas- och polkamelodier. An der
att bant. Denna metropol, skapa för
schönen blauen Donau, Geschichten aus
att administrera en stormakt, har nu
dem Wienerwald, Die Puppenfee! Det er
ingenting annat att representera an sin
nöd och sitt lättsinne. Dubbelt grotesk
verkär drigenom den arkitektoniska tä-
ten frän anno dazumal rådhusgotiken,
parlaments-novantiken, Burgeaterns pö-
sande barocksal kring en konkursmäs¬
sig institution! Det förflutna talar
hexameter genom takens parader av gu¬
dar och gudinnor eller pikanta alexandri¬
ner genom de ridande kavaliererna kring
Maria Teresias gestikulerande jätetty,
och nuet svarar med sparsametsdekret
och anslag om slutrealisationer och
barmhertighetstjänster. Vid foten av
staterna längs boulevarder och broar
sitta blinda och lama tiggare hopsjunkna
dunklet och veva positiv. Det fatiga,
förtvivlade Wien rör sig i en ram av
keyserlig pomp och stat, som man inte
har råd att underhalla. Menn man älskar
sin trasiga pomp — man börjar bli van
vid trasor och man förstär att för sig
flott och chevalerest idem.
Det bläser harda höstvindar genom
Wien i desse dagar. De slita de sista
gula löven från Ringens lönnar, vilkas
svarta grenar dara under drivande sky-
ar. Kalt och bistert — det er knappt
en vecka sedan Arthur Schnitzler dog och
det er, som om det vore decennier sedan
han leyde. Men här i hans egen stad für
man en stark känning av de lokala förut-
sättningarna för hans konstärkap och
förstär hans livslånga kärlek till genius
loci. Utom Paris är vel ingen stad så ska¬
pad att flanera i som Wien med dess at¬
mosfär av formsäker spiritualitet och
graciost svärmeri. Här glittrar leendet,
här spelar skämtet, och i själva umgänget
med nöden finns det en naturlig vürdig¬
het både hos generalskan, som tvingts
bli professionell bridgespelare på ett kafé,
och hos tiggaren i Neulinggasse, som dri¬
ver omkring i kvällens silande rego och
exekverar en Straussvals pa sitt munspel.
1 Schuberts och Haydns och Mozarts
stad är musiken det sista man har ver¬
flöd av. Musiken och det glada humoret
jag noterar som en flyktigt vald sym¬
bol, att spärvagnarna, i stillet för upp¬
gifter om linjesträckningarna, på taket
bära annonser med texter som dessa:
Verjünget den Teint
High life.