dere den meste Dag kappedes om at
draabe dette Naturtalent som den store
Gerinst for den estrigske Sceue.
Hvem Kaspar Brandhofer var troede
heie Wien at vide. En rigtig vaskeregte
Bondegut fra Tyrol, som engang havde
set en Skuespillertrup deroppe 1 den
lille verdensfjerne Landsby 1 Alperne,
hvor han harde levet hele sit Liv. Han
var bievet saa betaget, at han havde
besluttet at blive Skuespillor. Leengslen
after Scenen drev ham i Sommer til at
Leopoldskron, og den store Mester af¬
iste ikke den unge Mand med det rtore
Fuldskag og de bare Kne i Tyrolerdrag
ten, men sendte ham med en personlig
Anbefalingsskrivelse til Wien. En Kom¬
mission prevede „den spillebesatte Bon¬
de“ han bestod og fik tildelt Rollen i
Freken Eise. Og efter hans Debut talte
man allerede om Geestespil paa „Burg¬
theater“ som Wilhelm Tell.
Det var naesten for meget al det gode,
og Rygterne om, at denne Brandhofer
vist slet ikke var saa regte, tog Fart.
Og en skenne Dag modtog det estrigske
Skuespillerforbund et Brev, i hvilket
Brandhofer meddelte, at han slet ikke
bed Brandhofer, men Leo Reuse.
1 Berlin var Leo Reuss en kendt
Skuespiller. I flere Aar tilherte han
Volksbühne“s Ensemble og var gift med
Teatrets kvindelige Hovedkraft Agnes
Straub. Men da Nazisterne kom til
Magten, viste det sig, at det var galt
med Reuss' Bedstemor. Han selv var
ganske vist en fortreffelig Skuespiller,
men hun var lkke-Arier. Reuss vidste,
hvor sviert det var for e# tysk Skuespil¬
ler, der ikke var Stjerne, at faa Engage¬
ment i Udlandet, selv i Ostrig. Han
alog sig ned i Tyrol, mens hans neermeste
Venter hele Tidem var paa Jagt efter
31.
box 5/4
Fraeulein Else
OBSERVER
oster. behördt. konzesdlonterien
Unterschmen fur Zeitunger-dusehnne
WIEN, I., WOLLZELLE 11
TELEPHON R-23-0-43
Ausschnitt aus:
Dagens Aheter
vom:
29.13.1936.
Schnitzlers Frdulein Els
blir drama.
WIEN-Pderember.
Arthur Schnitzlers novell räulein Else“
har dramatiserats av författaren och tea¬
terchefen Ernst Lothar och för första gän¬
gen uppförts som teaterpjäs pé Josefstäd¬
terteatern i Wien.’Fräulein Eise efter
Arthur Schnitzler“, stär det pä teaterpro¬
grammet.
Och det beror helt och hället pä hur
pass mycket av Schnitzler som man gör
anspräk pä att äterfinna i den Lotharska
bearbetningen, om man skall bli missräk¬
nad eller inte. Minns man mest den gan¬
ska prekära situationen som Schnitzler ska¬
pat, minns man hans typiskt österrikiska
miljö och dess dramatiska poänger, dä
kommer man inte till korta. Men
söker man efter hans fina ironi, hans
styva realistiska analyser, som inte väja
för att klä av sina hjältar och hjältinnor
in pä bara själen och visa den i hela sin
skamfilade skröplighet — dä letar man för¬
gäves.
Innehället är noga följt: fröken Else,
som bor med sin faster pä ett fint ho¬
tell uppe i Dolomiterna, fär ett express¬
brev frän sin mamma att pappan, en känd
advokat, räkat i en fatal klämma; om inte
inom de närmaste dagarna en större sum¬
ma pengar uppdrivs är han förlorad. Sam¬
tidigt ger hon dottern en tydlig vink om
att en av familjens bekanta, en rik anti¬
kvitetshandlare von Dorsday, är pä hotellet
och att man kunde be honom försträcka
summan. Else beslutar sig slutligen, pä¬
driven av fastern, att göra det. Man har
förut märkt att Dorsday förgäves uppvak¬
tat henne, och när hon nu kommer med
sin begäran vet han ocksä sitt pris: hon
skall visa sig för honom i hela sin ohöljda
skönhet, bara äsynen av henne är värd
summan för honom. Else vill rädda fa¬
dern, som hon är mycket fäst vid, hon
efterkommer Dorsdays önskan — inte pä
hans rum, utan mitt i hotellets hall -
men först sedan hon tagit in en dödlig dos
veronal.
Handlingen är som sagt noga följd, men
ändä är det mycket som är annorlunda i
pjäsen. Allt är liksom litet finare tillrätta¬
lagt för att göra det hela mera passande.
Pappan blir en filantropisk fantast, endast
förföljd av illvilja och otur. Dorsday, en
stackars oförstädd kärlekshungrande Krö¬
sus, och Else, själv ett sig offrande litet
helgon — inte den överspända, litet hyste¬
riska människotrasa pä bäde gott och ont
som Schnitzler sä mästerligt skildrat. Pjä¬