120
1
Det är en tillfällighet, som nästan
ser ut som en tanke, att Schnitzlers
Liebelei“ änyo kom upp pä en Stock¬
holmsscen dagen efter Hermann Bahrs
Ehelei“ Ett fäng av livets friska!
blommor i stället för en pappersbukett.
Förunderligt vad detta Schnitzlerdra¬
mal bibehällit sin ungdom. Det är mer
au 27 är sedan det skrevs, mer an 25
ar sedan det füret uppfördes 1 Stock¬
holm ach unda ar det alldeles nytt.
Inte en tanke, inte en replik dari är
jferäldrad, allt kunde varit skrivet
Idag. Ett hysande. ritinenbörd om äkt:
theten av dess pbedi, om konstnärska¬
beti dess forr, om dess, trots en
Iskenbarf stillastäende andra akt, oav¬
brutct stegrase dramatinkn rörelge.
#richeienhrete nw Schnitzters
försalinggarbatdn (det kom tilt strax ek¬
ter och soneagsk ntes ar hans,
Anatoler)zunnen han Hardnlärig skri¬
Ivik näßhl Merg altandat,mrmtet Ay
65
es¬
haus der
Professor
skiasen
amma
ska ver
om C
Täd
ti¬
192
18
ung¬
dom
inför
vära
enf.
skak
11
keit.
falla p
6
Som fe
u¬
delse och
psynt
psykolog
Aven!!
som miliökonst
eildring, är
dramat ert mästerstycke.
0
Jag har annu i godt minne framfé¬
randet pa Vasateatern 1896 i Harald
Molanders utsökta inscenering med
Stänza Gottschalk som Christine (en!
förzjusande gestalt), E ilda Borgström
Isom hennes mu tra kamrat Mizzi (en
artistisk prestation ay forsta rang) och
Anders de Wahl som Fritz. Men det¬
ita minne störde icke njuningen av
gärdagens föreställning, vilken obetin¬
Igat mäste värdesättas som en av de
Gättre vi. har sett pa senare tid.

längre huvudsakligen vacker. Hennes
kroppaliga skönhet har blivit allt mer
och mer besjälad och är nu ett käns¬
ligt utslagsgivande instrument för det
inre livets rörelser. Det är möjligt.
att Schnitzlers Christine säg ut p4 ett
annat sätt, men som temperament och
uttryck är irn Molanders säkerligen
den ursprungliga. Rollens ljuva, still¬
samma krinnlighet, Hängivenheten
ntan pates men utan grüns, kärlckens
sensitive aningsförmäga kan knappast
äterges mer okonstlat och sannt, Man
ser, att hon är en av dessa utvalda,
som räcker ritt bfärta med sin hand,
och att hon som alla Kärlekens marty¬
rer är vigd ät undergängen. Slutsce¬
nen, dä hon fär veta att den hon äl¬
skar fallit i duell förden annan kvin¬
nas skull ocht att honfsjälv alltsä erl¬
dast varit en leksak för honom, var
erigande, beundransvard. War mu¬
skelrörelse 1 kroppen, var skiftning
tonfallet var emotiosellt dramatisk och
talade oferbehhlamt om v
ke kunde utsa
ste
hr. C.
rdefulla ensemblen. IIr
gi förtjänar framhällas.
Den ver pä en gäng verkningsfull och
diskret. Man fick intryck av intim
teater.

Salongen far #u##art. Publikens
frän börjen spända intreaue övergick
still djup gripenhet.
J. J##.
1 K