sviga dialoger kunna inte, hur kvic¬
ka coh genombildade de äro, hälla
intresset vid lif. Jag upprepar det
oken beredde mig en särdeles oan¬
genäm missräkning, hvilket naturli¬
enej hindrar, att den äger starka
örtjänster och att den lifsäskädning
om mer eller mindre klart förfäk¬
as, kan ha anhängare. Jag hör inte
ill deras antal.
Lifsäskädningen är ett slags hyper¬
stetisk lefnadsfilosofi, som häller
vardagens banala, men tyvärr ound¬
ängliga prosa pä afständ. Här fin¬
las egentligen inga plikter — män¬
iskan är ett rö, vajande ät höger el.
er ät vänster, beroende pä stämnin¬
ar, hvilkas färg, form och samman¬
ättning inte ha det ringaste att
skaffa med nägra principer. Man
andas en atmosfär, hvars giftpar¬
tiklar, hur förföriska de äro, eller
kanske just därför, smäningom föda
en egoism, oförenlig med andra mo¬
ralbud än världsmannahederns och
societetskavaljerens. Man har ett
förfinadt, men gent emot andra en
smula grymt njutningsbegär, och
själfva erotiken blir en sport, nöd¬
vändig för trefnaden, fast utan vare
sig tragiska eller ens komiska mo¬
ment, dä den vanligen ej fär eller ej
mäktar astadkomma djupare själs¬
konflikter.
Hvad vi sakna äro just styrkan, li¬
delsen, lifsintensiteten. Alla äro sà
modernt blaserade, att de inte kunna
rycka, upp sig till en hel och stor
känsla, vare sig den höjer eller sän¬
ker. Den öfvermänniskotyp, som
framställes, har en öfverkultiverad
naturs hela nobless och adel — om
man sà vill — men intet af den su¬
blima kraft, utan hvilken allt i den
vägen sjunker ned till ett pä verk¬
lighetens karga och allvarsdjupa
skädebana öfverflyttadt estetsnobbe¬
ri, gärna omedvetet, men futtigt.
En sädan karaktär är den annars
sympatiske baron Georg von Wer¬
genthin, hvars af sporadiska musik¬
studier illustrerade dagdrifvarlif i
staden Wien boken skildrar. Han
konverserar, gör visiter, strälar pä
fester i finanskretsar, superar pä ut¬
värdshus, idkar människostudier och
flirtar. Han är egentligen e, lättsa¬
rad, jag menar i kärlekssporten,
men han är lätt antänd och genast,
äfven dä ett starkare band häller
honom fängen, redo att hviska i vän¬
innans öra:’Helst ville jag resa till¬
sammans med er! Nagonstans där
ingen känner oss, där man inte be¬
höfver bry sig om nägon, där skulle
jag vilja vara med er — mänga da¬
gar och nätter.“ Och den vanligen
frigjorda unga damen ryser af väl¬
lust och tänker: ’’Om man bara kun¬
de göra som man vill. Eller ock
börjar hon tala om mannen, som li¬
tar pä henne — ’’med rätta, ty det
kan jag svära pä att längre ün till
en kyss pä handen.,, nej, pü halsen
23. Der Nee ins
Freie
#emmansnnnmmmmnmnnn
har ingen ännu fördristat sig“.
Onekligen gör det ett icke häp¬
nadsväckande, men underligt in¬
tryck, när den utmärkte baronen gär
till sängs, ''lugn och bekymmerslös
som den, hvilken aldrig kan räka ut
för nägot ondt i lifvet och för hvil¬
ken hvarken ensamhet eller armod
eller död har nägot skräckinjagan¬
de''’. De stätliga orden ha ingenting
att skaffa med Georg, som är en rätt
vanlig världsmannafilosof och en rätt
grund egoist. Han gär där och in¬
1
leder ett kärleksförhällande med en
IIstilfull och musikalisk wienska.
Han gär och inbillar sig, att det är
den stora passionen, som blir afgö¬
rande — ibland. Och han frässar 1
här och där upodykande fantasier
om fadersglädjens betydelse för hans
existens, när hon Llir mor. Men allt
ür sà ljumt, man kan tänka sig. In¬
teens resan till Lugano sätter fart 1
spelet. Och efter barnets död kom¬
ma bäda parterna underfund med,
att allt är slut dem emellan. Star¬
kare var det ej.
Hufvudsaken är, att dramat utage¬
ras efter en viss estetisk skönhets¬
moral. Anna hade hängifvit sig ät
Georg utan att med ett ord, en blick,
en ätbörd antyda, att nu började för
henne ett nytt kapitel i hennes lif.
Och sà mäste ocksä en gäng afskedet
frän henne bli utan pläga och bitter¬
het — en handtryckning, ett leende
och ett stilla: Det var härligt!“
De
skiljas vid tonorna af ett lidelsefullt
svärmodigt planostycke, som han
komponerat.Han hörde sig själf
liksom tala ur dessa toner
ja, det
var, som om han nu först riktigt för¬
stätt sig själf. Farväl, älskade, far¬
väl. Det var härligt. Och nu är det
förbi. Farväl, älskade! Hvod som
var bestämdt för oss bäda gemen¬
samt, det ha vi upplefvat. Och hur
iet än vidare mä gà för dig och för
mig, skola vi bevara ett ofergätligt
minne af hvarandra. Alltsà en fi¬
nal, erinrande om den fru Ellen Ny¬
blom ger oss i Tre berättelser.
Kring hufvudpersonerna grupperas
skiekligt en samling representanter
för Wiens litterära, politiska och fi¬
box 3/5
nansiella värld, excentriska, Honi¬
ska och estetflabbar, mest israeliter.
Flera äro utmärkta och i hög grad
lärorika för kunskapen om 1900-talets
Donaustad, hvilket ej hindrar, att de
ha en föga angenäm dekadansprägel.
Kvickhet saknas eg. Snarare blir det
ett öfvermätt af sädant i deras änd¬
lösa ordtorneringar. Och de ha up¬
penbarligen studerat bäde konsten
att sköta sig som spirituella teater¬
figurer och konsten att i repliken
fänga essensen af ett lifsproblem.
Det ryser i mig, när jag tänker pä
deras frasfyrverkerier. Skada, att
de blixtra och dö.
Bäst är nog teckningen af de olika
udetyperna, ett galleri, lika sorg¬
igt som löjligt. Ingenstädes torde
semiterna spela en sädan roll som 1
Wien, och ingenstädes framträda
motsatserna hos dem skarpare. De¬
ras uddhvassa och strälande intelli¬
gens förmär inte öfverskyla bristen
pa en fast hällpunkt, pa hem och fo¬
sterland. Det är nägot fladdrande
och opälitligt öfver dem. De känna
sig föraktade, hänade och utstötta
midt uppe i sin af samhället värnade
position. De äro städse osäkra,
otrygga, olyckliga. De skämmas
för sin börd och sina trosförvanter
och söka fäfängt assimilera sig med
andra. Och ömtäliga ända till sjuk¬
lighet för hvarge öppet eller doldt
angrepp, äro de hittra —autise¬
miter.
Nemo.