6
38
dra. Naturligtvis fanns det damer ivärre — det passerade i början inte det
värt sällskap, som jag antagligen aldrig Iminsta, och det säg ut som om detta
skulle umgätts med i Wien ——
upptäg varit förgäves. Jag var förar¬
Hon säg plötsligt bort pä fru Warten-Igad. Du är ett barn', sade Gregor.
heimer och fortsatte forcerat: Mänga
’Hur har du tänkt dig det? Vi kom¬
av dem var verkliga skönheter. Ett imer! Och de kasta sig till vära fätter!
par gänger var Jag ocksä tillsamman! Han sade 'oss’ av hövlighet till Le’once.
med Chabraus sista älskarinna, som ef-Och ändä vore det uteslutet att nägon
ter hans död alltid gick svartklüdd och #skulle göra det för Le’once. Men just
varje vecka hade en ny älskare, som Isom vi stod beredda utt gä hem, tog sa¬
hon begärde ocksä skulle gä omkringiken en annan vündning. Jag lade mär¬
sorgklädd — ja, man lärde künna enke till en person, som redan ett par gän¬
hel del besynnerliga människor. Ni
ger gätt förbi ocs. Hon var myeket all¬
förstär kanske, att damerna sprang inte lvarlig och säg helt annorlundg ut än de
mindre där efter min man än pä andra andra, Hon var pä intet sätt utma¬
ställen. Det var sä man mäste skratta nande — klädd i vitt, enbart vitt. Jag
ät det, men när jag alltid var tillsam-hade observerat, att hon inte svaradotvä
mans med honom — eller för det allra eller tre herrar, som tilltalade henne,
mesta — sä vägade de inre riktigt närma
utan fortsatte förbi dem utan att bevär¬
sig honom, sä mycket mera som de trod¬
diga dem med en blick. Hon säg bara
de, att jag var hans älskarinna. Jay om
pä dansen, lugn och intresserad, nästan
de vetat, att jag bara var hans hustru! Istuderande, skulle man kunna säga, Jag
Sä fick jag en gäng ett besynnerligt in-bad Le'once fräga nägra bekanta, om
fall, som ni säkert aldrig skulle trott mig nägon förr pä annat ställe träffat denna
om, ach uppriktigt sagt, jag förvänarIskönhet, och en av dem erinrade sig, ale
2
•
IIE HIINN: dag —
säg stirrande framför sig och talade tys-(dagsbal i Quartier Latin. Pä nägot av¬
*4
tare än förut:'’Det är färresten möjligt, ständ tilltalade Le’once henne, och hon
att de stod i sammanhang med nägot — svarade honom. Han gick emot henne
ja, ni fürstär säkert. Jag hade under loch vi slog oss ner vid ett litet bord och
nägra veckor förstätt, att jag väntade drucko champagne. Gregor brydde sig
inte om henne — han ignorerade henne.
ett harn. Jag kände mig outsägligt
Han talade med mig — bara med mig
lyeklig. En kväll hittade jag pä att klü
mig i herrkläder och gä ut pä äventyr — det tyektes uppegga henne. Hen
blev livligare, mera pratsam och mindre
med Gregor. Jag hade naturligtvis ta¬
git det löftet av honom att pä intet sätt generad, och hur det tillgick, vet Jag
lägga band pä mig — annars hade ju [knappast, men sä smäningam hade hon
det hela varit meningslöst. Jag skulleberättat sitt livs historia für oss. Vad
5
77
1
ha sett utmörkt bra ut. Ni skulle inte jen sädan stackars människa kan uppleva
„
känt igen mig — ingen gjerde det. Enoch mäste uppleva! Man läser ju om
Thon höll pä att förlora spelet, sade hon av Gregors vänner, en ung mälare, som det, men när man hör det av nägon, som
Stratör
var puckelryggig, hümtade oss den kväl-Isitter bredvid en själv, sä finner man
plötsligt som ett sista förtvivlat försök:
len. Det var en underbar kväll — en det besynnerligt. Jag minns fortfarande
Jug slär vad om, att ni tror, att jag är
ARWIDSSON
varm majafton — och ni kan inte göra ätskilligt. Redan vid femton är bler
svartsjuk!“ Innan jag hann svara,
fortsatte hon: ’’A, det är mänga somtror ser ett begrepp om hur frück jag var. hon förförd och lämnad ensam. Sedan
det. Gregor trodde det själv i början“. [Jag tog till och med av mig överrocken
och i synnerhet hans grannes ner¬
Fortsättning pä sidan 10.
nunterhet, att den till synes oskyl¬
underhällningen blev närd av en
eld. Naturligtvis mäste Mathilde
märke till det lika mycket som jag.
hon pratade pä, synbarligen obe¬
än med mig, än med sin granne.
häningom vände hon sig enbart till
frägade mig om allt möjligt, och!
ig berätta om den zesa till Aten,
BERTIL MALMBERG
ag företagit för ett är sedan.
ld berättade hon om sitt barn, som
ärdigt nog redan kunde sjunga sa¬
v Schumann efter gehör, om sina
rar, som nu pä gamla dar hade
Sd länge ungdomen
ett litet hus i Hietzing, och hundra
saker. Men under ytan föregick
annat meilan oss. En stum, för¬
d kamp: hon försökte genom sitt
varar
Sd länge ungdomen varar,
verbevisa mig om hur lycklig hon
hur lätt att finna ord
ärvarande var — och jag vägrade
benne. Jag var tvungen att äter
für sorgen, för jagets skugga
Jag själv ür oförändrad.
pä den japansk-kinesiska kvällen
över en blommande jord!
Jag känner och jag pet,
odeskis ateljé, där hon burit sig
liknande sätt. Men denna gäng
att hela mitt väsen ür bräddat
Och ännu när mandomshösten
ehon tydligt, att hon inte uträtta¬
au nöd och jagiskhet.
bräcker bittert bar,
got mot min misstänksamhet #ch
Mitt armod är detsamma.
finns au de smekande orden
on var tvungen hitta pä nägot all¬
nnest ür sie lik
38
dra. Naturligtvis fanns det damer ivärre — det passerade i början inte det
värt sällskap, som jag antagligen aldrig Iminsta, och det säg ut som om detta
skulle umgätts med i Wien ——
upptäg varit förgäves. Jag var förar¬
Hon säg plötsligt bort pä fru Warten-Igad. Du är ett barn', sade Gregor.
heimer och fortsatte forcerat: Mänga
’Hur har du tänkt dig det? Vi kom¬
av dem var verkliga skönheter. Ett imer! Och de kasta sig till vära fätter!
par gänger var Jag ocksä tillsamman! Han sade 'oss’ av hövlighet till Le’once.
med Chabraus sista älskarinna, som ef-Och ändä vore det uteslutet att nägon
ter hans död alltid gick svartklüdd och #skulle göra det för Le’once. Men just
varje vecka hade en ny älskare, som Isom vi stod beredda utt gä hem, tog sa¬
hon begärde ocksä skulle gä omkringiken en annan vündning. Jag lade mär¬
sorgklädd — ja, man lärde künna enke till en person, som redan ett par gän¬
hel del besynnerliga människor. Ni
ger gätt förbi ocs. Hon var myeket all¬
förstär kanske, att damerna sprang inte lvarlig och säg helt annorlundg ut än de
mindre där efter min man än pä andra andra, Hon var pä intet sätt utma¬
ställen. Det var sä man mäste skratta nande — klädd i vitt, enbart vitt. Jag
ät det, men när jag alltid var tillsam-hade observerat, att hon inte svaradotvä
mans med honom — eller för det allra eller tre herrar, som tilltalade henne,
mesta — sä vägade de inre riktigt närma
utan fortsatte förbi dem utan att bevär¬
sig honom, sä mycket mera som de trod¬
diga dem med en blick. Hon säg bara
de, att jag var hans älskarinna. Jay om
pä dansen, lugn och intresserad, nästan
de vetat, att jag bara var hans hustru! Istuderande, skulle man kunna säga, Jag
Sä fick jag en gäng ett besynnerligt in-bad Le'once fräga nägra bekanta, om
fall, som ni säkert aldrig skulle trott mig nägon förr pä annat ställe träffat denna
om, ach uppriktigt sagt, jag förvänarIskönhet, och en av dem erinrade sig, ale
2
•
IIE HIINN: dag —
säg stirrande framför sig och talade tys-(dagsbal i Quartier Latin. Pä nägot av¬
*4
tare än förut:'’Det är färresten möjligt, ständ tilltalade Le’once henne, och hon
att de stod i sammanhang med nägot — svarade honom. Han gick emot henne
ja, ni fürstär säkert. Jag hade under loch vi slog oss ner vid ett litet bord och
nägra veckor förstätt, att jag väntade drucko champagne. Gregor brydde sig
inte om henne — han ignorerade henne.
ett harn. Jag kände mig outsägligt
Han talade med mig — bara med mig
lyeklig. En kväll hittade jag pä att klü
mig i herrkläder och gä ut pä äventyr — det tyektes uppegga henne. Hen
blev livligare, mera pratsam och mindre
med Gregor. Jag hade naturligtvis ta¬
git det löftet av honom att pä intet sätt generad, och hur det tillgick, vet Jag
lägga band pä mig — annars hade ju [knappast, men sä smäningam hade hon
det hela varit meningslöst. Jag skulleberättat sitt livs historia für oss. Vad
5
77
1
ha sett utmörkt bra ut. Ni skulle inte jen sädan stackars människa kan uppleva
„
känt igen mig — ingen gjerde det. Enoch mäste uppleva! Man läser ju om
Thon höll pä att förlora spelet, sade hon av Gregors vänner, en ung mälare, som det, men när man hör det av nägon, som
Stratör
var puckelryggig, hümtade oss den kväl-Isitter bredvid en själv, sä finner man
plötsligt som ett sista förtvivlat försök:
len. Det var en underbar kväll — en det besynnerligt. Jag minns fortfarande
Jug slär vad om, att ni tror, att jag är
ARWIDSSON
varm majafton — och ni kan inte göra ätskilligt. Redan vid femton är bler
svartsjuk!“ Innan jag hann svara,
fortsatte hon: ’’A, det är mänga somtror ser ett begrepp om hur frück jag var. hon förförd och lämnad ensam. Sedan
det. Gregor trodde det själv i början“. [Jag tog till och med av mig överrocken
och i synnerhet hans grannes ner¬
Fortsättning pä sidan 10.
nunterhet, att den till synes oskyl¬
underhällningen blev närd av en
eld. Naturligtvis mäste Mathilde
märke till det lika mycket som jag.
hon pratade pä, synbarligen obe¬
än med mig, än med sin granne.
häningom vände hon sig enbart till
frägade mig om allt möjligt, och!
ig berätta om den zesa till Aten,
BERTIL MALMBERG
ag företagit för ett är sedan.
ld berättade hon om sitt barn, som
ärdigt nog redan kunde sjunga sa¬
v Schumann efter gehör, om sina
rar, som nu pä gamla dar hade
Sd länge ungdomen
ett litet hus i Hietzing, och hundra
saker. Men under ytan föregick
annat meilan oss. En stum, för¬
d kamp: hon försökte genom sitt
varar
Sd länge ungdomen varar,
verbevisa mig om hur lycklig hon
hur lätt att finna ord
ärvarande var — och jag vägrade
benne. Jag var tvungen att äter
für sorgen, för jagets skugga
Jag själv ür oförändrad.
pä den japansk-kinesiska kvällen
över en blommande jord!
Jag känner och jag pet,
odeskis ateljé, där hon burit sig
liknande sätt. Men denna gäng
att hela mitt väsen ür bräddat
Och ännu när mandomshösten
ehon tydligt, att hon inte uträtta¬
au nöd och jagiskhet.
bräcker bittert bar,
got mot min misstänksamhet #ch
Mitt armod är detsamma.
finns au de smekande orden
on var tvungen hitta pä nägot all¬
nnest ür sie lik