ess
B
box 31/1
25. ProoEnhandi
1n
Kneenr
Ispännande dramatiska händelser och den
sista aktens kvickheter det som ger före¬
ställningen dess lif. Men den grundlig¬
het hvarmed författaren tagit pä
Veckans teater.
dessa intellektuella och psykologiska
konflikter pekar nog pä att de för honom
De första scenerna i Schnitzlers
äro det väsentliga. Där ar sälunda den
stora skädespel förgä i en viss oro
S-
gamle professor Cyprian, i August Lind¬
som följer med den bestämda punktlighe¬
bergs framställning en from gammal man
ten Pprecis kl. 8“, men hvad man för¬
med en viss fägelaktig liflighet i sitt vä¬
lorar af dessa första repliker och entreer
sen, stolt öfver sin världskännedom och
a4
är inte mycket; det som alltid kan fattas
sin klokhet. Han är helt Bernhardis
är själfva sjukhusluften utan de sjuka,
man i äskädning men han föraktar prin¬
smä konversationer, smä sammandrabb¬
ciprytteri och han inger sin vän en för¬
ningar mellan läkarna. Professor Bern¬
näm likgiltighet för att drifva saken till
ik¬
hardis inträde markerar en liten stigning
sin spets. Som stark kontrast till den
en
zlsi intresset men ingenting sensationellt
milde Cyprian luffar omkring docenten
för öfrigt: man ser att han är institu¬
gt
Löwenstein (Ivar Nilsson) med ilskna
keltets anktoritet, med denna obeskrifliga
grepp i skägget och sällsamma grumsande
rUnimbus som omger den store läkaren och
läten, ständigt pä utkik efter tecken till
n
vetenskapsmannen. Det är en af hemlig¬
antisemitism, pä en gäng glad och för¬
heterna med Hillbergs scenkonst, denna
P
bittrad när han verkligen kan taga pä
förmäga att inge föreställningen om nä- dem. Det är en rolig typ, en smula
got som strängt taget inte kan materia-väldsamt detaljerad af skädespelaren
liseras pä scenen: föreställningen om
men uppfriskande genom den balans han
ärslänga arbeten, om mängsidig erfaren¬
ger ät vissa scener, som annars skulle
het, om djupa reserver som finnas men
bli hite för allmänna i sin ton. Där är
inte komma i dagen. Pä samma gäng
vidare den världsfrämmande och kuriöse
den allra riktigaste känsla hos skädespe¬
professor Pflugfelden (August Palme)
ren för personens plats i dramat. Bern¬
med en nägot fantastisk härrikedom men
hardi är visserligen centrum men ingen
t
i sin naiva hjärtlighet och frispräkighet
märkvärdighet i sig; han har inte Stock¬
en lefvande figur. Slutligen som bjärt
manns vitalitet, barnahumor och rörlig-jkontrast professor Ebenwald (Nils Per¬
het, inga agitatoriska afsikter; men isonne) falsk och fräck, lysten pä infly¬
stället pä djupet en viss tro pä en ab-tande och pä hämnd, en af deosa figurer
strakt sannings segerkraft, egendomligt
som man inte rihtigt tror pä — när
förmäld med förakt för människohopens
man ser dem pä scenen! Hr Personnes
feghet och lumpenhet. Han är männl¬
spel verkade i början för starkt färg¬
skokännare, men, som författarens spräk¬
lagdt, men ju mera mannens hänsyns¬
rör i sista akten framhäller, han kan
lösa fräckhet uppenbaras under styckets
egentligen inte handtera dem och är för
gäng, desto bättre sammanfalla förfat¬
normal praktisk uppfattning ’ett stort
tarens och skädespelarens intentioner.
nöt'. Han skulle nog vilja dirigera hän¬
Hela detta galleri skänker färg och
delserna men är för mycket aristokrat
omväxling ät de väsentliga uppträdena
och för mycket skeptiker till att gripa
som finnas i de samtal Bernhardi för
in med fast hand.
med ministern Flint (Ivan Hedqvist),
Hillberg betonar detta litet längsam¬
med prästen (Anders de Wahl) och med
ma, reflekterande i Bernhardis väsen;
hofrädet (Gösta Hillberg). Hans lug¬
det är en man som kan säga en kvick¬
na öfverlägsenhet och fullständigt opo¬
het, fälla en skarp replik men mera un¬
litiska jämvikt bringar dem ur jämvik¬
dantagsvis; i regeln smäler han, lyssnar
ten eller förmär dem att blotta sina in¬
och stryker öfver det passerade med en
nersta tankar. Den opportunistiske po¬
halft road, halft trött gest. Betecknan-litikern förräder sin mani att använda
de för detta är sammanstötningen medmänniskor och händelser för sina syften
prästen som hos en annan skulle blifvit
men vinner ett ögonblick nägot af Bern¬
skarpare och mera definitiv. Men här
hardis osjälfviskhet. Och prästen blir
märks det icke pä annat än de obetyd-fullt fattbar i sin ensidigt inriktade syn
ligaste smädrag, en svag förändring i to¬
varmt kännande pä sätt och vis ärlig
nen, en höfning pä täspetsarna, en flyk-men med den älskvärdaste anstrykning
tig sammandragning af ansiktet. Det
af jesuitism, dä han privat urskuldar sig
hör till dramats ironi att just en sädan för sin förtegenhet i det offentliga. Hr
man, den minst aggressive, skall bli fö- de Wahl har ett ovanligt fast grepp om
remäl för smädelse och pöbelhat.
det värdigt prästerliga och hr Hedqvist
För den som utgär frän dessa synpunk¬
ger i raska drag realpolitikerns typ.
ter blir det värdefullaste i Schnitzlers
Skädespelet rör sig sälunda i grun¬
komedi eller drama — hvad man vill kal¬
den icke om antisemitism och fördoms¬
IIa det — de rent intellektuella samman¬
frihet, om religion och vetenskaplighet;
drabbningarna mellan hufvudpersonen
det är fräga om den isolering hvari en
och de olika typer af handlings- och re¬
fin och själfständig personlighet i vära
flexionsmänniskor som omge honom. För
dar och i de mest kultiverade kretsar
pl
àl
g7
re
ne
at
Kä
ta
m
nin
gei
rar
kve
höf
na
8
B
box 31/1
25. ProoEnhandi
1n
Kneenr
Ispännande dramatiska händelser och den
sista aktens kvickheter det som ger före¬
ställningen dess lif. Men den grundlig¬
het hvarmed författaren tagit pä
Veckans teater.
dessa intellektuella och psykologiska
konflikter pekar nog pä att de för honom
De första scenerna i Schnitzlers
äro det väsentliga. Där ar sälunda den
stora skädespel förgä i en viss oro
S-
gamle professor Cyprian, i August Lind¬
som följer med den bestämda punktlighe¬
bergs framställning en from gammal man
ten Pprecis kl. 8“, men hvad man för¬
med en viss fägelaktig liflighet i sitt vä¬
lorar af dessa första repliker och entreer
sen, stolt öfver sin världskännedom och
a4
är inte mycket; det som alltid kan fattas
sin klokhet. Han är helt Bernhardis
är själfva sjukhusluften utan de sjuka,
man i äskädning men han föraktar prin¬
smä konversationer, smä sammandrabb¬
ciprytteri och han inger sin vän en för¬
ningar mellan läkarna. Professor Bern¬
näm likgiltighet för att drifva saken till
ik¬
hardis inträde markerar en liten stigning
sin spets. Som stark kontrast till den
en
zlsi intresset men ingenting sensationellt
milde Cyprian luffar omkring docenten
för öfrigt: man ser att han är institu¬
gt
Löwenstein (Ivar Nilsson) med ilskna
keltets anktoritet, med denna obeskrifliga
grepp i skägget och sällsamma grumsande
rUnimbus som omger den store läkaren och
läten, ständigt pä utkik efter tecken till
n
vetenskapsmannen. Det är en af hemlig¬
antisemitism, pä en gäng glad och för¬
heterna med Hillbergs scenkonst, denna
P
bittrad när han verkligen kan taga pä
förmäga att inge föreställningen om nä- dem. Det är en rolig typ, en smula
got som strängt taget inte kan materia-väldsamt detaljerad af skädespelaren
liseras pä scenen: föreställningen om
men uppfriskande genom den balans han
ärslänga arbeten, om mängsidig erfaren¬
ger ät vissa scener, som annars skulle
het, om djupa reserver som finnas men
bli hite för allmänna i sin ton. Där är
inte komma i dagen. Pä samma gäng
vidare den världsfrämmande och kuriöse
den allra riktigaste känsla hos skädespe¬
professor Pflugfelden (August Palme)
ren för personens plats i dramat. Bern¬
med en nägot fantastisk härrikedom men
hardi är visserligen centrum men ingen
t
i sin naiva hjärtlighet och frispräkighet
märkvärdighet i sig; han har inte Stock¬
en lefvande figur. Slutligen som bjärt
manns vitalitet, barnahumor och rörlig-jkontrast professor Ebenwald (Nils Per¬
het, inga agitatoriska afsikter; men isonne) falsk och fräck, lysten pä infly¬
stället pä djupet en viss tro pä en ab-tande och pä hämnd, en af deosa figurer
strakt sannings segerkraft, egendomligt
som man inte rihtigt tror pä — när
förmäld med förakt för människohopens
man ser dem pä scenen! Hr Personnes
feghet och lumpenhet. Han är männl¬
spel verkade i början för starkt färg¬
skokännare, men, som författarens spräk¬
lagdt, men ju mera mannens hänsyns¬
rör i sista akten framhäller, han kan
lösa fräckhet uppenbaras under styckets
egentligen inte handtera dem och är för
gäng, desto bättre sammanfalla förfat¬
normal praktisk uppfattning ’ett stort
tarens och skädespelarens intentioner.
nöt'. Han skulle nog vilja dirigera hän¬
Hela detta galleri skänker färg och
delserna men är för mycket aristokrat
omväxling ät de väsentliga uppträdena
och för mycket skeptiker till att gripa
som finnas i de samtal Bernhardi för
in med fast hand.
med ministern Flint (Ivan Hedqvist),
Hillberg betonar detta litet längsam¬
med prästen (Anders de Wahl) och med
ma, reflekterande i Bernhardis väsen;
hofrädet (Gösta Hillberg). Hans lug¬
det är en man som kan säga en kvick¬
na öfverlägsenhet och fullständigt opo¬
het, fälla en skarp replik men mera un¬
litiska jämvikt bringar dem ur jämvik¬
dantagsvis; i regeln smäler han, lyssnar
ten eller förmär dem att blotta sina in¬
och stryker öfver det passerade med en
nersta tankar. Den opportunistiske po¬
halft road, halft trött gest. Betecknan-litikern förräder sin mani att använda
de för detta är sammanstötningen medmänniskor och händelser för sina syften
prästen som hos en annan skulle blifvit
men vinner ett ögonblick nägot af Bern¬
skarpare och mera definitiv. Men här
hardis osjälfviskhet. Och prästen blir
märks det icke pä annat än de obetyd-fullt fattbar i sin ensidigt inriktade syn
ligaste smädrag, en svag förändring i to¬
varmt kännande pä sätt och vis ärlig
nen, en höfning pä täspetsarna, en flyk-men med den älskvärdaste anstrykning
tig sammandragning af ansiktet. Det
af jesuitism, dä han privat urskuldar sig
hör till dramats ironi att just en sädan för sin förtegenhet i det offentliga. Hr
man, den minst aggressive, skall bli fö- de Wahl har ett ovanligt fast grepp om
remäl för smädelse och pöbelhat.
det värdigt prästerliga och hr Hedqvist
För den som utgär frän dessa synpunk¬
ger i raska drag realpolitikerns typ.
ter blir det värdefullaste i Schnitzlers
Skädespelet rör sig sälunda i grun¬
komedi eller drama — hvad man vill kal¬
den icke om antisemitism och fördoms¬
IIa det — de rent intellektuella samman¬
frihet, om religion och vetenskaplighet;
drabbningarna mellan hufvudpersonen
det är fräga om den isolering hvari en
och de olika typer af handlings- och re¬
fin och själfständig personlighet i vära
flexionsmänniskor som omge honom. För
dar och i de mest kultiverade kretsar
pl
àl
g7
re
ne
at
Kä
ta
m
nin
gei
rar
kve
höf
na
8