der dl viagn scener, som anner
Thet, om djupa reserver som finnas men
bli Hite för allmänna i sin ton. Där är
inte komma i dagen. Pä samma gäng
vidare den världsfrämmande och kuriöse
den allra riktigaste känsla hos skädespe¬
professor Pflugfelden (August Palme)
ren för personens plats i dramat. Bern¬
med en nägot fantastisk härrikedom men
hardi är visserligen centrum men ingen
i sin naiva hjärtlighet och frispräkighet
märkvärdighet i sig; han har inte Stock¬
en lefvande figur. Slutligen som bjärt
manns vitalitet, barnahumor och rörlig¬
kontrast professor Ebenwald (Nils Per¬
het, inga agitatoriska afsikter; men isonne) falsk och fräck, lysten pä infly¬
stället pä djupet en viss tro pä en ab-tande och pä hämnd, en af dessa figurer
strakt sannings segerkraft, egendomligt
som man inte riktigt tror pä — när
förmäld med förakt för människohopens
man ser dem pä scenen! Hr Personnes
feghet och lumpenhet. Han är männi¬
spel verkade i början för starkt färg¬
skokännare, men, som författarens spräk¬
lagdt, men ju mera mannens hänsyns¬
rör i sista akten framhäller, han kan
lösa fräckhet uppenbaras under styckets
egentligen inte handtera dem och är för
gäng, desto bättre sammanfalla förfat¬
normal praktisk uppfattning ’ett stort
tarens och skädespelarens intentioner.
nöt'. Han skulle nog vilja dirigera hän¬
Hela detta galleri skänker färg och
delserna men är för mycket aristokrat
omväxling ät de väsentliga uppträdena
och för mycket skeptiker till att gripa
som finnas i de samtal Bernhardi för
in med fast hand.
med ministern Flint (Ivan Hedqvist),
Hillberg betonar detta litet längsam¬
med prästen (Anders de Wahl) och med
ma, reflekterande i Bernhardis väsen;
hofrädet (Gösta Hillberg). Hans lug¬
det är en man som kan säga en kvick¬
na öfverlägsenhet och fullständigt opo¬
het, fälla en skarp replik men mera un¬
litiska jämvikt bringar demur jämvik¬
dantagsvis; i regeln smäler han, lyssnar
ten eller förmär dem att blotta sina in¬
och stryker öfver det passerade med en Inersta tankar. Den opportunistiske po¬
halft road, halft trött gest. Betecknan-litikern förräder sin mani att använda
de för detta är sammanstötningen med
människor och händelser för sina syften
prästen som hos en annan skulle blifvit
men vinner ett ögonblick nägot af Bern¬
skarpare och mera definitiv. Men här hardis osjälfviskhet. Och prästen blir
märks det icke pä annat än de obetyd-fullt fattbar i sin ensidigt inriktade syn
p
àl
ligaste smädrag, en svag förändring i to-]varmt kännande pä sätt och vis ärlig
de
nen, en höfning pä täspetsarna, en flyk¬
men med den älskvärdaste anstrykning
84
tig sammandragning af ansiktet. Det
af jesuitism, dä han privat urskuldar sig
re
hör till dramats ironi att just en sädan för sin förtegenhet i det offentliga. Hrine
at
man, den minst aggressive, skall bli fö-de Wahl har ett ovanligt fast grepp om
remäl för smädelse och pöbelhat.
det värdigt, prästerliga och hr Hedqvist K#
ta¬
För den som utgär frän dessa synpunk¬
ger i raska drag realpolitikerns typ. nu
ter blir det värdefullaste i Schnitzlers
Skädespelet rör sig sälunda i grun¬
komedi eller drama — hvad man vill kal¬
nir
den icke om antisemitism och fördoms¬
la det — de rent intellektuella samman¬
get.
frihet, om religion och vetenskaplighet;
rar
drabbningarna mellan hufvudpersonen
det är fräga om den isolering hvari en#ky#
och de olika typer af handlings- och re¬
fin och själfständig personlighet i vära
hög
flexionsmänniskor som omge honom. För
na
dar och i de mest kultiverade kretsar
andra skall kanske den främsta lockelsen
rane
sà lätt försättes, det gäller oförmägan
Porbattrate!
ligga i konflikten mellan religion och mo¬
tyvärr fullkomligt meningslöst arbete,
hos de flesta människor att döma lidelse¬
dern humanism, mellen jude och kris¬
fritt och det gäller den bildade pöbelns
ten; för äter andra bli de första akternas hotfulla öfvermakt. Bernhardi har al¬
drig visat nägon fimtlighet mot religio-därför att den är ett d
nen eller dess utöfvare, han har icke verk men därför att d
förgätt sig eller ens lätit förleda sig afliga förhällanden som
en hastig impuls. Han är en i högsta
och öfverallt ingripan
grad allvarlig, lugnt öfvervägande, hu¬
man, tolerant man som endast — i min
tanke — läter sin egen föreställning om
läkareplikt antaga väl stora dimensio¬
ner. Att just han skall räka ut för
dessa förföljelser är groteskt och me¬
ningslöst men sprider ett intressant ljus
öfver svagheter 1 det moderna lifvet —
i detta som engelsmännen kalla human
ol
intercourse, den mänskliga sammanief¬
m
naden.
R
Schnitzlere drama har sälunda sitt
un
största värde i de rent mänskliga och so-M
ciala sidorna, medan den dramatiska för-g#
tjänsten är mindre tydlig. Den koncen-P
tration som tidigare utmärkt honom har
gifvit vika för en alltför stor fullstän¬
dighet och vidlyftighet i apparat och
dialog. Likväl gör det den starkaste ver-o
kan och härtill har regien, ledd af Gus¬
#
taf Linden, och de enskilda skädespelar-in
na kraftigt bidragit. Det är en nyhet ire
af
som kanske icke alla böra se men väl
H
hvarje intellektuellt verksam människa
ke
1— inte därför „