om författarens spräk¬
lagdt, men ju mera mannens hänsyns¬
lösa fräckhet uppenbaras under styckets
framhäller, han kan
gäng, desto bättre sammanfalla förfat¬
ndtera dem och ür för
tarens och skädespelarens intentioner.
uppfattning 'ett stort
nog vilja dirigera hän¬
Hela detta galleri skänker färg och
för mycket aristokrat
omväxling ät de väsentliga uppträdena
keptiker till att gripa
som finnas i de samtal Bernhardi för
med ministern Flint (Ivan Hedqvist),
detta litet längsam¬
med prästen (Andere de Wahl) och med
1 Bernhardis väsen;
hofrädet (Gösta Hillberg). Hans lug¬
m kan säga en kvick¬
na öfverlägsenhet och fullständigt opo¬
replik men mera un-litiska jämvikt bringar dem ur jämvik¬
In smäler han, lyssnarlten eller förmär dem att blotta sina in¬
det passerade med en Inersta tankar. Den opportunistiske po¬
krött gest. Betecknan-litikern förräder sin mani att använda
ammanstötningen medmänniskor och händelser för sina syften
nannan skulle blifvit men vi.ner ett ögonblick nägot af Bern¬
a definitiv. Men här hardis osfälfviskhet. Och prästen blir
n
svag förändring i to-varmt kännande pä sätt och vis ärlig
d
à täspetsarna, en flyk-men med den älskvärdaste anstrykning
87
ing af ansiktet. Detlaf jesuitism, dä han privat urskuldar sig
re
roni att just en sädan för sin förtegenhet i det offentliga. Hri#ne
gressive, skall bli fö- de Wahl har ett ovanligt fast grepp omsat
ka
det värdigt prästerliga och hr Hedqvist
e och pöbelhat.
ta
är frän dessa synpunk-Iger i raska drag realpolitikerns typ. nu
Pfullaste i Schnitzlers
Skädespelet vör sig sälunda i grun¬
nir
— hvad man vill kal¬
den icke om antisemitism och fördoms¬
get
intellektuella samman¬
frihet, om religion och vetenskaplighet;
rar
ellan hufvudpersonen
det är fräga om den isolering hvari en
kve
af handlings- och re¬
hög
fin och själfständig personlighet i vära
n8.
som omge honom. För
dar och i de mest kultiverade kretsar
ran,
den främsta lockelsen
sà lätt försättes, det gäller oförmägan
tyvärr fullkomligt meningslöst arbete,
ellan religion och mo-Thos de flesta människor att döma lidelse¬
mellan jude och kris-fritt och det gäller den bildade pöbelns
drig visat nägon fientlighet mot religio-[därför att len är ett dramatiskt mäster¬
bli de första akternashotfulla öfvermakt. Bernhardi har al¬
nen eller dess utöfvare, han har icke)verk men därför att den rör vid mänsk¬
förgätt sig eller ens lätit förleda sig af
4
liga förhällanden com äro allmängiltige
en hastig impuls. Han är en i högsta
och öfverallt ingripande.
grad allvarlig, lugnt öfvervägande, hu¬
August Brunius.
man, tolerant man som endast — i min
tanke — läter sin egen föreställning om
läkareplikt antaga väl stora dimensio¬
ner. Att just han skall räka ut för
dessa förföljelser är groteskt och me¬
ningslöst men sprider ett intressant ljus
öfver svagheter i det moderna lifvet —
i detta som engelsmännen kalla human
ol
intercourse, den mänskliga sammanlef¬
I.
naden.
R
Schnitzlers drama har sälunda eitt
un
största värde i de rent mänskliga och so-M
ciala sidorna, medan den dramatiska för¬g#
tjänsten är mindre tydlig. Den koncen-!
tration som tidigare utmärkt honom har
gifvit vika för en alltför stor fullstän-#
dighet och vidlyftighet i apparat och
dialog. Likväl gör det den starkaste ver-o
kan och härtill har regien, ledd af Gus- f.
taf Linden, och de enskilda skädespelar- in
na kraftigt bidragit. Det ür en nyhet #r#e
som kanske icke alla böra se men väl ##
H
hvarje intellektuellt verksam människa 1.
— inte därför att den är ny, inte hellerRi