eitese. n . 1 e en ereresen
sökeriet och politiken hand om hela hislorien.
Det blir interpellation i riksdagen och rättsligt
förhör, och det hela vränges till att juden och
fritänkaren Bernhardi, som endast helt lätt rä¬
kat att vidröra prästens skuldra, blir för reli¬
gionsbrolt pá falska vittnesmäl av en allt annat
än oparlisk domstol domd till tvä mänaders
fängelse. När sista akten börjar, är han Ater¬
kommen frän fängelset. Han avvisar alla er¬
bjudanden om upprättelse och domens revision
elc., som undervisningsministern, vilken av po¬
litiska motiv tillställt rättegängen, nu av andra
politiska bevekelsegrunder kommer med. Bern¬
hardi, som kanske skulle kunna rubriceras som
den moderna vetenskapens Nalan och vise, vill
endast vara människa, läkare och vetenskaps¬
man. Han känner sig inte hägad och egnad alt
spela nägon gom helst roll som reformator, mar¬
tyr eller politiker. Icke heller hade han ett
enda ögonblick trott sig vid sitt avvisande av
prästen lösa en viktig fräga, utan hade i detta
speciella fall handlat sä som han ansäg rätt och
riktigt. Men nu mäste han ha ro för att komma
till eig sjäv igen och äterfá respekten för sig
ejälv. Han vill undga allt det lann och oväsen,
som störtade över honom frän alla häll och kan¬
ter. Men när han nu ätergär till sin läkarverksam¬
het fär han med till reskost och sens moral frán
ett kvickt och skeptiskt krovräd i undervisnings¬
departementet mottaga den läxan att hans stora
fel och lamhet hade just varit alt han velat göra
det rätta och riktiga. Började man en dag med
alt ulan att vidare tänka pá saken handla rätt
och riktigt och ginge pá sä hela dagen, sä sulle
man innan kvällen i fängelse.
J psykologiskt och karaktärstecknande avse¬
ende är stycket synnerligen rikt och givande.
Det är mänga och värdefulla bidrag det ger
pä mycket vitt- skiljaktiga omräden, som jag
skulle vilja sammanfatta under beteckningarna
jude-, professors-, läkare- ocl politikerpsykolo¬
gin. Aven om det är österrikiska förhällanden
som avses. skulle en motsvarighet under andra
och vederbörligen omtransporterade former sä¬
kerligen lätt kunna upplelas även hos oss. Där¬
till har slycket en ovanligt kvick och rolig dia¬
log som särskilt briljerar i den satiriska analy¬
sen av de politiska rollinnehavarna.
Utförandet var snart sagt hela linjen utefter
ypperligt eller ätminstone förträffligt. Samspe¬
Iet var ovanligt jämt och gott, och ändá var
det ett mycket rikt galleri av typer, 17 inalles,
alla manliga. Det finns endast en kvinnoroll !
och den är myckei liten och underordnad.
Främst lyste hr Emil Hillberg i titelrollen. I
hans framställning var ingen center, ingen pose.
S
Det var den kloke, genom hjärta, intelligens och
människokännedom överlägsna personligheten

som med fast manlig vilja gjorde sitt verk men
ock vant sig att med humor och mild ironi se
pá mänsklig därskap och lumpenhet. Emil
11
Hillbergs professor Bernhardi slär värdigt vid
sidan av det allra bästa har förut givit oss,
och förtjänar det intimaste iakllagande bäde av #
kritik och publik. Nägot liknande gäller om de
flesta av de andra. För tillfället inskränker
K
jag mig endast till mycket oförbehällsamma
lovord över hr Hedqvist, Lindberg, De Wahl,
ri
Personne m. fl. Flera av rollinnehavarna hade
anlagt masker, vari man lyckte sig spära gan¬
al
ska kända förebilder. Sä t. ex. päminte, syntes
g7
det mig, Lindberg om Momsen, Palme om en
si
kemposition av Anton Nyström och Rudin, Iv.
tr
Nilsson om Warburg etc.
Stycket tyektes hälla publikens intresse spänt 1o.
al
och fängslat frän början till slut och pä det
är
jämförelsevis stela Dramaten blev det flera
Se
appläder för öppen ridá. Ett gott och löftesrikt
Sit
tecken för styckets synnerligen väl förtjänta) fä
C
beständ à teatern.
un0
Ths.