21. Kontesse Mizzi-oder der FaniLientag
Tre Schnitzlerstycken
à Dramatiska Teatern.
Ur synpunkten av önskvärdheten att fá
läng livslängd ät teaterprogrammen hade

vederbörande kanske handlat finurligare,
om de pä ett par olika program fördelat de
1
tre stycken av Arthur Schnitzler
som de nu fört ihop till program för en ochbsi
1
samma kväll. Det vare dock deras ensak.
Likasä vore det kanske för alla intresserade
4
parter behagligare och förmänligare, om
8
herrar teaterchefers kollegialitet toge till
1
prüncip att försöka underkasta sin konkur¬
rensiver det tvivelsutan mycket ansträn¬
gande kraftprovet attej nödvändigt köra i
4
hop med twá premiärer pä en och samma
kväll. Men det mä vara med-bäde det ena
1
1
och det andra hur som helst. Schnitzler¬
programmet hade till sina olika beständs¬
delar mycket av intresse att erbjuda, och
skiftande ochbrokigt; sammansatt som
1
det var av sina tre enaktare, var det även
ganska representativt ochnbelysande, för
arten och omfattningen av Arthur Schnitz-
lers författarskap. Det första stycket pä
programmet, Släktingar“, hade Hämtät sitt
ämne frän samma värld varifrán Schnitz¬
ler med sädan förkärlek #och främgäng
hämtat sina motiv och som'kan kallas hans
egen självständiga dramatiska nyodling,
även om tekniken därvidlag haft franska
förebilder. Det är nämligen det erotiska
vivörlivet i den glada Donaustaden. Däri¬
frän var även hämtat ämnét-för dét stycke,
Aiskog“ varigenom Schnitzler blev först
och bäst bekant för svensk publik.’Släk¬
tingar“ är ett underhällande stycke med
fyndig intrig och hälles i en spefullt ironisk
ton samt kom pä det hela taget väl till sin
rätt i utförandet, som var överlämnat ät
fröken Borgström, hrr Fredrikson, Emil ooh
Gösta Hillberg etc.
Nr 2 pä programmet, skädespelet'Da¬
men med dolken“ yar ock delvis förlagt till
det erotiska Wien, mnen gick i en helt annan
tonart och.var behandlat med en teknik, som
icke var fransk eller hans vanliga, wienska
specialisering därav, utan som erinrade om
den Hauptmanns' Elga“, utan att jag därför
tror pä nägon inbördes imitation. Somi en
drömbild förläggas, nämligen handlingen
och personerna mitt i stycket nägra ärhun¬
draden tillbaka, för att sedan äter försättas
till nutiden pä nytt, om än under andra för¬
hällanden genomleva vad de nyss i ett
avlägset förflutet upplevat. Stycket är mät¬
tat med mycken lidelse, som dock kanske
icke alltid kom fullt tillsin rätt.
Slutpjäsen, ’Pá gröna papegojan“, be¬
nämnes av författaren 'grotesk“ och är för¬
Jagd till Paris samma dag som folket reser
sig och stormar bastiljen. Nägot ditét ut¬
dragen i början, blir denna grotesk senare
desto mer spännande, fängslande och färg¬
rik.Gröna papegojan“ är ett värdhus,
som hälles av en f. d. teaterdirektör, som
läter sina förra komedianter där agera bo¬
var och slinkor, ju värre dess bättre. Där¬
igenom lockas nämligen till lokalen en hei
mängd förnäma dagdrivare av bäda könen,
som i bovarnas berättelser och även
skällsorden och hotelserna mot dem själva
finna en behagligt gafflande kittling för sina
slappa nerver. Det verkar sä naturligt,
men är, veta de, ändä bara spel. Men sä
S
4
1
0
box 26/2