irthdar
box 39/3
lter Skulle mühandn fer den, Semn
icke vore viss om ursprunget, lika väl
förefalla att härstamma frän nägon
sak av Oscar Wilde:'Jag känner det,
som om jag ginge miste om mycket i
fall Jag funne mig riktigt stark en dag.
Det finns sä mänga sjukdomar men
bara ett slags hälsa, Man mäste känna
sig just sä frisk som alla andra och
ündä kan man vara sjuk pä ett helt
olika sätt än nägon annan''.
Schnitzlers pessimism gär gära ut
över mannen, han är visserligen icke
feminist, men i alla fall en diametral mot¬
sats till Strindberg, som ju ständigt hem¬
föll ät den affekt nervspecialister bru¬
ka rubricera 'den manliga protesten'.
Schnitzler gömmer under all sin ironi pä
försvarslust, när det gäller kvinnorna.
Han bekänner sig icke till nägon
''handskemoral“, men t. ex. i ’Märchen'
tager han upp frägan om den dubbla
moralen och dess olika krav: det rela¬
tiva, dä det gäller mannen, det absoluta,
dä det är fräga om kvinnan, Förfat¬
taren fär verkligt patos, i sina angrepp
mot de gammalmodiga, som icke kunna
se skillnaden mellan den andliga och den
fysiska oberördheten. Tragiken i stye¬
ket ligger dock i att mannen, som har
att förfäkta teorien, icke orkar fullfölja
den i praxis. Herman Bahr karaktäri¬
serar pä pricken figuren: ’Sein Gefühl
hat nicht den Mut seines Verstandes“.
Det är här knappast platsen att ingä
pä nägon undersökning av den rad scen¬
verk, som tillhör Schnitzlers produktion,
och icke heller pä det befogade eller
obefogade i den skandalösa uppmärk¬
samhet, som ägnats hans dialogeirkel
Reigen“. Den utomordentliga satir
cyklen rymmer förtager dock möjlighe¬
ten att ätminstone vid studiet chockeras
över de närgängna motiven.
Men Schnitzler, som av en essayist
fär den betecknande titulaturen '’Prosa¬
lyrikens Heine', griper ocksä stundom
metrisk form tih sin dramatik. När
man nämner ’Paracelsus', överskyggas
diktverket för stockholmarna av den
egendomliga Moissiframställningen i vä¬
ras. Dt är flödande verskonst 1
Schnitzlers jamber, ehuru i' Paracelsus“
de inskjutna rimmen emellanät verka
tämligen överflödiga. Den lilla pjäsen
är dock knappast jämbördig med det
stora versifierade renässansdramat'Der
Schleier der Beatrice“.
Det finns inte sà fä, som trots Arthur
Schnitzlers position inom Europas scen¬
konst sätta ännu större värde pä hans
novellistik. Vid en tanke tillbaka hej¬
dar man sig ofrivilligt inför minnet av
Blumen“, en färgstark och poetisk pro¬
sadikt om liv och död, i samlingen?'Die
Frauen der Weisen' eiler vid'Sterben'’,
Pein Kabinettsstück schwermutiger Stim¬
mungskunst', som sistnärnda gripande
novellett med ett lyckligt valt uttryck
kallas i en essay av Hans Land, Icke
minst i Schnitzlers novellistik har efter
hand en social idévärld gjort sig skönj¬
bar, och de framskridande ären sägas
djupare än förr hava riktat hans tenke
pä de problem hans egen ras har att
begrunda.
Fastän Arthur Schnitzler hunnit till
sin sextioärsdag, har man säker förtro¬
stan, att hans hand skall bringa ytter¬
ligare verk fyllda av klarögd ironi och
försonlig människokunskap.
Einar Smith.